Träna samtal

Påmind igen

Under våren -24 deltog jag en kortare utbildning där en stor del av utbildningen var att träna samtal med hjälp av rollspel.

Bland utbildningens deltagare fanns alla sorters reaktioner och känslor över att träna samtal. Vissa tyckte det var kul och nyttigt, andra stod gärna över och var observatörer. Ytterligare några uttryckte att det inte gav något att träna samtal på detta sätt, just för att det var rollspel och inte gav något att träna samtal i fejkade situationer.

För min egen del blev jag åter påmind hur viktigt samtalsträning är för mig. Det ökar chansen att jag håller bra samtal med klienter och det förbättrar även min egen arbetstillfredsställelse.

Från skräckupplevelse till att det är kul

Länge var jag anti rollspel för att träna samtal. Jag hade en väldigt bestämd uppfattning att dessa fejkade samtal inte tillförde min utveckling något.

Jag hade svårt att slappna av och ge mig hän under rollspelen. Jag klarade inte att följa med och låta det som skedde ske under denna typ av samtalsträning.

Denna känsla var något som fanns inom mig. Den handlade om något slags prestationsångest, att visa upp mig själv och min egen förmåga att vara samtalsledare offentligt i utbildningsgrupper var jag inte bekväm med.

Sedan bestämde jag mig för att fördjupa mig i kommunikation och samtal och anmälde mig till en längre utbildning. Det mest omfattande momentet i utbildningen var samtalsträning med hjälp av rollspel. Ett av syftena med utbildningen var att vi deltagare skulle utveckla sin egen personliga stil i samtal.

Jag var fullt medveten redan när jag anmälde mig till utbildningen att samtalsträning och rollspel var en bärande del i utbildningen. Jag såg absolut inte fram emot det momentet, men hade bestämt mig det var dags för mig att göra detta. Jag skulle ta tjuren vid hornen, så att säga.

Min tanke och känsla kring rollspel för att kunna träna samtal ändrades rätt fort redan i början av utbildningen. Från att jag var obekväm och hade ett inre motstånd till att jag slappnade av och började tycka det var kul tog inte lång tid när det var ett återkommande moment vid varje samling under utbildningen.

Från två och två till alla i rummet

Nu när jag tänker tillbaka på den utbildningen vill jag minnas att ett av de första momenten för att komma igång med samtalsträningen var att vi intervjuade varandra två och två utifrån ett givet tema.

Efterhand som utbildningen fortgick så utvecklades samtalsträningen till att omfatta alltfler personer som var aktiva samtidigt – samtalsledaren, de som var i roll samt att vissa var observatörer. Till slut genomfördes samtalsträningen med hela utbildningsgruppen och utbildarna deltagande samtidigt i samma rollspel.

Vi tränades i och blev vana att bli sedda, observerade, när vi ledde samtal. Det gjorde att jag slappnade av, prestationsångesten släppte. Istället började jag se fördelen i att ta del av andras upplevelse och diskussionerna kring de samtal som jag själv lett och mitt sätt att leda samtal, jag växte och utvecklades med det. Precis som jag lärde mig av att observera andras stil när de genomförde samtal och de reflektioner som var kring andras samtal.

I den här texten kallar jag det genomgående för samtalsledare, att leda samtal, men egentligen var det terapeutrollen som vi tränade på under utbildningen. När jag idag, i mitt vardagliga arbetsliv, tänker jag på min roll i mötet med klienter så betraktar jag mig som samtalsledare och att det finns en terapeutisk aspekt i den rollen, även när samtalen jag leder är del i barnavårdsutredningar där jag är handläggande socialsekreterare. Det yttersta syftet med alla samtal är för mig att bidra till önskad, nödvändig och möjlig förändring för de människor jag har samtal.

Träna yrkesvardagens utmaningar

Samtalsträningen under utbildningen utvecklades, som jag redan nämnt, från de första stapplande samtalen två och två i början av utbildningen för att till slut landa i att vi deltagare utmanade oss själva i samtalsträning med mer komplexa familjekonstellationer/-situationer som vi ville träna på.

Vi tränade på problemställningar och utmaningar vi möter i vardagen i våra jobb.

Det var inte bara att jag under utbildningen lärde mig att tycka om att träna att leda samtal, att det var en värdefull form för lärande och utveckling. Jag upptäckte även att jag tyckte att det var kul att vara i en roll under samtalsträningen. Att vara i en roll och uppleva hur den utvecklade sig i samspelet med de andra som också var i roller och där vi leddes i samtalet av en utbildningskollega som tränade att vara samtalsledare.

Ofta utvecklade sig samtalen, och rollerna, på ett sätt som inte gick att förutse. Såväl samtalet som rollerna levde på något sätt sitt liv, vilket bara gjorde denna form av träning desto mer intressant.

Lärande oavsett funktion

Det är lätt att tänka att det är som samtalsledare jag lär mig när jag deltar i den här formen av samtalsträning. Men det blev tydligt desto längre in i utbildningen vi kom att jag lärde sig lika mycket oberoende av vilken funktion jag hade under träningen, oavsett om jag var samtalsledare, var i en roll eller var observatör.

Möjligen att det fanns gradskillnad i lärdomar beroende på funktion i samtalet. Beroende på funktion så får jag olika perspektiv på det som sker i samtalet.

Som samtalsledare är man totalfokuserad på det som sker under samtalet.

Som varande i en roll kan jag uppleva hur olika samtalstekniker, frågetekniker kan skapa olika reaktioner hos mig i den roll jag är i, jag får möjligheten till förståelse för vad som händer med klienterna i samtal.

Som observatör kan jag sitta helt lugnt och observera skeendet i den grupp som är aktivt involverade i samtalet, hur samspelet mellan samtalsledare och rollspelade familjer utvecklas, hur relationerna mellan de som är i roll förändras beroende på hur samtalet utvecklas.

När jag var samtalsledare eller var i en roll så var jag inne i processen som pågick i samtalet. Jag betraktade och upplevde samtalet med ett innifrånperspektiv. Det gav en starkare känslomässig upplevelse, men samtidigt så var det bara med inifrånperspektivets begränsningar som jag då kunde se alternativ till att göra samtalet annorlunda. Denna regel gäller även fast det bara var samtalsträning.

När jag var observatör så fick jag inte den starkare känslomässiga upplevelsen, men istället så fick jag utifrånperspektivets frihet när jag betraktade och kunde då samtidigt se andra alternativ att skapa samtalet till något helt annorlunda. Jag tänker att vi inom socialtjänsten i vårt dagliga arbete i samtal med klienter i alltför lite utsträckning ger oss den möjlighet som det innebära att bjuda in en kollega som observatör över det som sker i samtalet mellan mig själv och en familj, att få utifrånperspektivet som tillskott för att jag ska kunna bli så bra som möjligt för den familjen.

Lärande oavsett funktion vid samtalsträning, det fanns alltid under denna utbildning.

Välja de samtal jag behöver träna på

Vid en viss punkt i utbildningen började vi välja teman vi behövde träna på. Det kunde vara situationer som i vardagen upplevdes svåra, utmanande. Eller situationer som hade upplevts i verkligheten och som inte hade blivit bra upplevelser.

Nu började jag träna strategier och tekniker att hantera samtal som utmanade mig. Lära känna min förmåga och mina reaktioner i olika samtalssituationer. Och pressa mina gränser för att bli bättre i samtal.

Nu skedde samtidigt något som aldrig upphörde att fascinera mig. Och som fortfarande är lika fascinerande.

Ofelbart utvecklades min upplevelse av leda dessa samtal i samtalsträningen, där jag utmanat mig med ett önskat tema, på samma sätt som min upplevelse hade varit av de verkliga samtalen. Vilket ofta var en negativ upplevelse där jag inte var nöjd med min prestation i samtalet.

Skillnaden var bara att i samtalsträningen kunde vi stoppa samtalen, prata om de svårigheter jag hamnade i som samtalsledare, diskutera alternativa tekniker/strategier att hantera utmanande faser i samtalet, backa tillbaka samtalet lite grand och testa ett annat sätt att leda samtalet genom en svår passage.

Tomheten efter utbildningen

Sedan kom sista utbildningsdagarna, utbildningen avslutades.

Samtidigt som det var skönt att utbildningen var klar, så uppstod efteråt en tomhet, ett vakuum.

Jag saknade samtalsträningen.

Under en lång utbildning hade jag varit i ett sammanhang där jag fick träna samtal. Jag kunde i det sammanhanget tillsammans med andra slipa mig själv, jobba med min förmåga i samtal. Jag fick verkligen det jag sökte när jag började utbildningen.

Den träning jag fick under utbildningen har jag alltjämt nytta av.

Samtidigt saknar jag idag den känsla jag hade i vardagen när jag återkommande under utbildningen var i ett sammanhang där jag tränade samtal.

Att aktivt träna samtal gjorde att jag generellt kände mig i en slags bra samtalsform, ungefär som en idrottare som fortlöpande tränar för att vara bra i sin idrott.

När utbildningen var över så planade den känslan rätt fort ut och jag hamnade i vardag igen.

Jag kanske inte idag utvecklas negativt och blir sämre att leda samtal, men jag tänker att jag heller inte utvecklas och blir bättre på det sätt jag vill när jag inte jobbar aktivt för det.

Behovet av samtalsträning

För att hålla liv den aktiva samtalsträningen efter utbildningen har jag i olika varianter försökt få igång samtalsträning med kollegor. Jag har inte varit inte varit framgångsrik.

Nu när jag jobbar som resande socionomkonsult så finns inte tillfället i vardagen att vara i ett kontinuerligt sammanhang där jag kan träna och utveckla min förmåga att leda samtal.

Hur jag ska knäcka denna nöt och tillgodose mitt behov av samtalsträning är något som jag fortfarande jobbar med att lösa.

Samtalsträning – Ett outvecklat område

Som socialarbetare har jag i grund och botten ett verktyg att använda när jag utför mitt jobb – Mig själv.

Jag är mitt verktyg och min grad av skicklighet att genomföra samtal kommer att avgöra hur framgångsrik jag är som socialarbetare.

Därför har jag alltid varit fascinerad över hur lite fokus det är på att anställda inom socialtjänsten ska delta i en medveten träning för att utveckla sin förmåga att hålla/leda samtal. Eller hur lite förväntan det finns på socialtjänstens medarbetare att vara pålästa och väl grundade i kommunikationsteori.

Att utveckla sin stil som samtalsledare. Det är ju basen i att kunna vara skicklig i yrket.

På något vis upplever jag det som att när man blivit anställd inom socialtjänsten så förväntas förmågan att leda samtal bara finnas, som någon slags medfödd egenskap. Fast så är det ju inte. Förmågan att skickligt leda samtal som socialarbetare, den kan alla träna, förbättra genom samtalsträning.

Om samtalsträningen för medarbetare inom socialtjänsten sker genom en medvetet planerad process så kommer också resultatet i form av en kvalitetsmässigt godtagbart utvecklad skicklighet i att leda samtal samtidigt vara förutsägbart inom vissa givna ramar. Men om utvecklingen av förmågan att leda samtal bara förväntas ske och att förmågan bara ska finns där, då överlåter socialtjänsten samtidigt detta viktiga område att styras av slumpen. Samtidigt när detta viktiga område överlåts till slumpen så ökar risken att det ibland uppstår situationer där det i efterhand vid betraktelse av vad som skett i ärenden är obegripligt att förstå hur socialtjänsten kunde agera som den gjorde.

Jag tänker att det finns flera faror i att det inte uttalat ställs krav på att förmågan att leda samtal är en förmåga som ska utvecklas genom träning. Kvaliteten i det sociala arbetet blir inte lika bra som den skulle kunna bli när socialarbetarna är bra tränade i att leda samtal.

Risken finns också att medarbetare blir brända och slutar som socialarbetare om man hamnar i situationer där man känner att man inte hanterar samtal på ett tillfredsställande sätt.

Det borde generellt satsas mer på att träna socialarbetare i att leda samtal.

Det finns bra praktiska utbildningsalternativ för den som vill utveckla sin samtalskompetens som socialarbetare. Men det kanske inte alltid är så lätt att hitta till dem. Finns det någon som blir nyfiken och intresserad utifrån det jag skrivit om min påfyllning av samtalskompetens. Ta kontakt med Damir/Socionomera så kan de förmedla frågan till mig och jag lämnar svar direkt till den personen och referens till den utbildning jag gick.

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult