Hundåren

Vi ska alla igenom dem

Jag har själv upplevt dem en gång i tiden. Pratar jag med erfarna socialarbetarkollegor beskriver de flesta i någon form samma upplevelse. Sedan har jag gång på gång observerat det hos nyexaminerade socialarbetare jag arbetat intill.

Det handlar om när man i sin första anställning efter socionomexamen hamnar i trötthet i jobbet och tvivel om man gjort rätt yrkesval.

Det kan ta sig individuella uttryck men för det mesta så finns känslan av att inte klara jobbet, stress över att inte hinna med, oförmåga att släppa jobbet när arbetsdagen är slut och en oändlig trötthet som inte går att vila ikapp.

Jag törs påstå att det är mer regel än undantag att denna känsla drabbar nyexaminerade socionomer på sitt första jobb som socialarbetare.

Det här är hundåren. Den första jobbiga tiden som ska passeras för att landa i socialarbetarjobbet och börja utvecklas till den socialarbetare man har förmågan att kunna bli.

Vad kan hundåren innebära

Hundåren inträffar under den första tiden i yrket, efter utbildningen när man ska lära sig grunderna i jobbet för att så småningom bli självgående. Perioden då man utvecklas från att vara helt grön till att kunna jobba relativt självständigt.

Den här tiden innehåller ofta alla slags känslor hos den som håller på att ta sig igenom. Eufori av delaktighet i bra genomfört socialt arbete, ifrågasättande av den egna förmågan, duger jag i jobbet. Många känner igen känslan av oerhörd trötthet på kvällar och helger. Det är mentalt ansträngande att landa i yrkesrollen som socialarbetare.

Min erfarenhet är att två år är en bra riktpunkt för hundårens längd. Såklart kan det vara kortare för vissa medarbetare. Dels beroende på personlighet, dels beroende på vilka tidigare erfarenheter man har från liknande yrkesområden. Detsamma gäller intensiteten i de känslor som florerar inom en person under hundåren. Vissa går bokstavligen i däck känslomässigt under denna period, under det att andra har en mer modest känslorepertoar när man tar sig igenom hundåren.

Det viktiga med hundåren

Det är viktigt är att man som ny socialarbetare orkar jobba sig igenom sina hundår, innan man gör ett ställningstagande om man passar i jobbet eller inte.

Kliver man av jobbet under hundåren på grund av känslor och tankar som flödar inom en under den perioden är valet gjort på osäkra grunder. Det är tråkigt om så sker. Man har inte hunnit tillräckligt långt i sin socialarbetarkarriär att man egentligen vet vad man kliver av. Har inte hunnit få uppleva tillfredsställelsen att vara del i processer där man bidrar till klienternas förändring, växande och att de kommer vidare i livet.

För min egen del betraktar jag mina hundår som den period då jag var på inflygning till rollen som socialarbetare. Det var en jobbig period. Hade jag då fattat beslutet att kliva av hade jag fortfarande inte vetat om socialarbetaryrket och jag var tänkta för varandra.

Att bestämma sig för att ta sig igenom hundåren innan man tar ställning till om man passar som socialarbetare måste betraktas som en god strategi för ens eget bästa.

Mina hundår

När jag möter nya socialarbetare som befinner sig i sina hundår kan jag känna igen mig själv i dem.

Under första halvåret som socialsekreterare hamnade jag i ett mönster, ett slags ond spiral, där jag hade svårt att släppa jobbet på kvällar och helger. Det fanns alltid i mina tankar, åt upp min energi, jag blev tröttare och tröttare.

Efter flera månader där jobbet snurrat i mina tankar, kom en vardagskväll när jag började resonera med mig själv att jag inte kunde fortsätta som jag höll på, att jag behövde disciplinera mig och släppa tanken på jobbet när jag slutade arbetsdagen.

Den kvällen bestämde jag mig att göra det till en medveten handling att sluta tänka jobb på ledig tid. Det gick inte på en räls, absolut inte, men där och då den kvällen började förändringen i min relation till mitt jobb till något mer friskt. Jobbet blev ett jobb som jag skötte de tider jag jobbade, inte i tanken på fritiden.

Efter den kvällen så fick hundåren allteftersom en annan prägel för mig. Jag landade alltmer i jobbet, började utveckla mitt förhållningssätt i yrkesrollen, överlevde mina hundår och fortsatte jobba som socialarbetare.

Idag är jag tacksam att jag inte gav upp. Jag jobbar fortfarande med socialt arbete.

Hade jag inte vid den tidpunkt jag beskriver lyckats bryta mitt tankemönster i förhållande till jobbet som jag hade fastnat i, är jag inte säker hur det gått. Jag är tveksam om jag verkligen hade fortsatt som socialarbetare.

Trial and error (eller kanske Survival of the fittest)

Jag tycker att mottagande av nyexaminerade socialarbetare av idag fungerar rätt bra. För att ge ett perspektiv på varför jag tycker så ska jag beskriva mina första veckor som nyexaminerad och nyanställd socialarbetare.

Jag vill bara vara tydlig i att den här beskrivningen absolut inte syftar till att klanka ned på den socialtjänsten jag fick anställning hos. Tvärtom så var det en trevlig socialtjänst att arbeta vid i en första anställning, trevliga kollegor och chefer, lagom liten.

Jag betraktar beskrivningen av min entré i socialt arbete mer som ett slags tidsdokument över hur de flesta rent generellt togs emot som nyexaminerade nyanställda på den tiden. Det var så här det var.

Året jag började jobba som socialarbetare tog jag min socionomexamen en fredag i januari. Måndagen därpå började jag jobba.

Första dagen på jobbet fick jag ett antal ärenden varav jag minns ett specifikt. Det var en person, några år yngre än jag, med ett kraftigt missbruk som hade vård enligt LVM. En impulsiv person med aggressionsutbrott och diagnosen DAMP (som det hette på den tiden). Viktiga för personen var dennes föräldrar. De var socialt etablerade, mycket engagerade kring sin son och samtidigt slutkörda av sitt vuxna barns livssituation.

Första veckan på min anställning blev jag skickad på besök till personen på det LVM-hem denne vårdades. Jag åkte själv, man jobbade sällan två och två i ärenden på den tiden. Förutom att presentera mig och träffa personen så minns jag inte syftet med besöket. Men jag minns att jag fick otroligt mycket skäll av personen. Någon dag senare satt jag, återigen själv, i samtal med personens föräldrar som var mycket ledsna över situationen och grät.

Jag kommer väl ihåg hur jag i mötet med föräldrarna fick en slags utomkroppslig upplevelse där jag utifrån betraktade samtalet mellan föräldraparet och mig själv. Situationen kändes overklig på så vis att där satt jag med två gråtande föräldrar, långt äldre än mig, och jag skulle hjälpa dem. Jag som för mindre än en vecka sedan befann mig på en studieort och festade mig ut från socionomutbildningen.

Den dosen verklighet i socialt arbete tog ordentligt på mig som nyanställd orutinerad socialarbetare.

Min uppfattning är att det var så då, det var tidens anda. När man kom ny fick man jobb att göra. Det var bara att sätta igång. Självklart visste man inte vad man skulle göra, men på något sätt sökte man sig fram, sökte kunskaperna, sökte nödvändig information. Man frågade kollegor, frågade chefer. Men man fick göra jobbet själv, man lärde sig genom att göra.

Den sortens mottagande som jag beskriver är ingenting som ska eftersträvas, definitivt inte.

När det gäller att ta emot nyexaminerade medarbetare var det inte bättre förr.

Det kan närmast beskrivas som lite av trial and error, lite av survival of the fittest. Jag tänker att det var många som slutade, skrämda av upplevelsen av socialtjänsten. Egentligen inte för innehållet i själva jobbet utan för mottagandet in i jobbet.

Men allt var inte dåligt

Det fanns en sak med hur det fungerade då som jag idag kan uppskatta och är tacksam för. Då blev man tränad in i en självständighet och en tålighet som socialarbetare.

Det jag menar är att socialtjänstens förutsättningar på den tiden på något sätt formade socialarbetare att klara det utsatta jobb som socialarbetarrollen kan innebära genom att man blev utsatt i sin yrkesroll.

När jag möter samtida kollegor, de som fostrades som socialarbetare under 90-talet eller tidigare så känner jag igen mig i deras tänkande och sätt att vara. Det finns en samhörighet med dem när jag utbyter tankar och erfarenheter kring socialarbetarrollen, kring att bedriva socialt arbete. Den samhörigheten känner jag inte riktigt med de som examinerats cirka 2005-2010 och därefter. Någonting är annorlunda nu.

Stödet idag som nyexaminerad

Ett område som jag tycker utvecklats positivt inom socialtjänsten idag, i jämförelse med hur det var tidigare, är mottagandet av nyexaminerade socialarbetare. I alla fall hos de kommuner jag jobbat.

Idag kan jag uppleva att det finns en tanke med att ta emot nya medarbetare så att det blir möjligt för dem att komma in i och landa i rollen som socialarbetare.

Som ny får man ofta ärenden som passar för att komma igång i jobbet och växa in i det.

Dessutom finns idag dessutom stöd av chefer/arbetsledare i en omfattning som det inte fanns tidigare. Det finns helt enkelt fler chefer/arbetsledare i en enhet idag än vad det tidigare gjorde i en enhet av motsvarande storlek.

Det innebär att socialtjänster idag har större möjlighet att leda verksamheten i önskad riktning och till önskat innehåll. Har större möjlighet att ge nya socialarbetare stöd för att kunna landa på ett bra sätt i rollen som socialarbetare. Sedan om de verkligen är så, det är en helt annan fråga, men en fråga som inte handlar om resurser.

Att helt komma undan verklighetschocken när man börjar jobba som socialarbetare tror jag inte är möjlig, eller ens önskvärd.

Jag tänker att upplevelsen av hundåren i en lämplig dos är en viktig del i processen att landa i rollen som socialarbetare. Under denna mer eller mindre jobbiga process blir var och en tvungen att rannsaka sig själv, sina värderingar och förhållningssätt för att slutligen landa i något som fungerar för en själv i sin yrkesroll. Hundåren ska inte hoppas över helt och hållet, att utsättas lite är nyttigt för växandet som socialarbetare.

Bara stödet inte blir ett curlande

Samtidigt som jag tycker att det är ett bättre mottagande av nyexaminerade socialarbetare idag kan jag samtidigt se en fara i hur det är organiserat.

Jag kan uppleva vissa tendenser att det stöd som idag finns för socialtjänstens nya medarbetare, mottagandet av nyexaminerade socialarbetare, har blivit så omfattande att de som är nya blir utsatt av alltför lite utmaningar när de ska landa i jobbet. Att det stöd som byggts upp, att organiseringen av socialtjänsten idag har blivit så omfattande att nyexaminerade nyanställda istället för att utmanas och stärkas in i rollen som socialarbetare blir curlade i sina anställningar.

Ibland finns tendensen i det svenska samhället att dit det bär, dit bär det ordentligt. Jag menar att vi hamnar i ytterligheter. När vi varit i en ytterlighet så istället för att dra lärdom av det och göra nödvändiga justeringar blir vår reaktion att vi ska gå åt ett annat håll och då bär det iväg. När förändringspendeln ändrar riktning så far den till nästa ytterlighet, den stannar inte av på en lämplig mittpunkt utifrån de erfarenheter vi har, utan den far med full kraft i en annan riktning så långt som möjligt.

När vi gick från den variant av mottagande som rådde när jag började min yrkesbana kan jag ibland uppleva att vi sedan någon gång kring 2005-2010 alltmer hamnat i en annan ytterlighet.

Socialtjänsten har gått från ett mottagande där sannolikheten var rätt påtaglig att nya medarbetare fick tuffa erfarenheter och utmaningar under sin första tid i yrket, till ett mottagande där nya medarbetare inte i tillräcklig omfattning ges upplevelsen av att utsättas för utmaningar och erfarenheter som ska hanteras i det sociala arbetet.

Och om nu socialtjänsten har gått till den ytterligheten hur ska man då det socialarbetarämne man har inom sig kunna växa och bli så bra som det kan.

Jag slutade som socialarbetare

Jag tycker om att vara socialarbetare, att jobba inom socialtjänsten. Även om humöret och yrkesstoltheten såklart inte är på topp efter alla arbetsdagar. Gissar att jag kommer fortsätta med socialt arbete mitt yrkesliv ut.

Men för länge sedan hade jag en period då jag dömde ut min förmåga. Jag hade ärenden som påverkade mig, tog känslomässig energi och till slut var jag tom.

Jag sade upp mig, hade bestämt att aldrig jobba med socialt arbete igen.

Under den perioden gjorde jag saker som absolut inte hade med socionomexamen att göra.

Jag är tacksam för den perioden.

Resultatet av de åren blev att jag kom fram till att det var som socialarbetare inom socialtjänsten jag skulle jobba. Jag saknade pulsen som fanns i jobbet. Att det varje dag kunde ske något som inte gick att förutse och som måste hanteras. Det var där jag hittade utmaningar som passade mitt kynne.

Jag gick efter några års flackande med olika idéer vad jag skulle göra tillbaka till socialtjänsten och jobbet som socialarbetare. Sedan dessa har jag blivit kvar och har aldrig på allvar funderat på att byta igen.

Inträdesbiljetten kallas socionomexamen

Kom ihåg att socionomexamen bara är en inträdesbiljett att söka socionomtjänster.

En nyexaminerad socionom är inte färdigbakad för att bedriva det arbete som sker inom socialtjänsten. Socionomexamen förbereder för att kunna få en anställning. Men att verkligen bli klar att bedriva socialt arbete inom socialtjänsten, det blir man först som anställd när man fått tillräckligt med bra erfarenheter att vila på i sitt eget sociala arbete.

Det är i skarpt läge i socialt arbete med klienter som man utvecklas till en socialarbetare, med stöd av erfarna kollegor.

Vanligtvis tycker jag att det är en rolig upplevelse att jobba parallellt med nyexaminerade socialarbetare. Nyfikna, öppna för intryck och törstar efter nya kunskaper och erfarenheter. De är villiga att göra jobbet för att utvecklas.

Nyutexaminerade socialarbetare måste få komma till en arbetsplats där det finns en plan för att guida denne in i jobbet. Att det finns en tanke hur det ska ske. Att personen får ärenden/uppgifter som växer i komplexitet i takt med att personen utvecklas i sin roll. Mycket viktigt är att det finns erfarna medarbetare som kan fungera som bollplank, vägledare och uppslagsverk åt personen som håller på att växa in i jobbet.

Samtidigt måste de erfarna kollegorna emellanåt hjälpa den nyexaminerade till utveckling och upplevelser genom att knuffa denne utför stupet till de utmaningar som ligger utanför trygghetszonen.

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult