Fyller jag min arbetstid, eller låter jag den fyllas?
Men, så det har blivit…
Sedan de första åren under 2000-talet, kanske att det började när IT-utvecklingen i allt högre grad slog klorna även i socialtjänsten, finns det ett fenomen som växt sig allt starkare och som fortfarande är ytterst påtagligt när jag går genom en korridor hos socialtjänsten. Fenomenet är den omfattning socionomer sitter på sina kontor vid datorn och skriver. Det är slående hur oproportionerligt mycket arbetstid som tillbringas vid datorn för att skriva om sina klienter istället för att sitta i samtal med dem. Jag är själv en av dem, till min stora förtret. Jag utbildade mig inte för att sitta fast i dokumenterande, och jag tänker att det är få av mina socionomkollegor som hade den tanken när man valde den utbildningen. Men behöver det vara så. Eller kan jag genom reflekterande bli medveten om vad som utgör mitt arbete, vad som fyller min arbetstid. Och genom att använda den reflektionen när jag värderar ärenden, kan jag då göra andra val hur
arbetstiden används. Så att det i högre omfattning blir tid i samtal med mina klienter, istället för att vara fast framför datorn. Med mig själv som exempel, mina erfarenheter och tankar, använder jag texten till att fundera kring fenomenet.
Socialsekreterare eller Socialarbetare
I den här texten har begreppen socialsekreterare respektive socialarbetare tilldelats en viss betydelse, en viss definition. Den är viktig att veta för att det texten avser förmedla ska vara begripligt. Socialsekreterare respektive socialarbetare används som metaforer för ett förhållningssätt till det jobb jag har som anställd inom socialtjänsten, vad jag låter min arbetstid fyllas med. Samtidigt är det som texten pekar på tillämpbart på alla yrkesroller inom socialtjänsten. Socialsekreterare syftar till att jag i utförandet av jobbet lägger tiden på administrativt arbete – dokumentation, journalanteckningar, beslutsunderlag, beslut, rutiner, följa checklistor. Som socialsekreterare administrerar jag socialt arbete, administrerar mina klienter.
Socialarbetare syftar till att jag i utförandet av jobbet lägger tiden på socialtarbete – sitta i olika sorters samtal, i socialtjänstens samtalsrum, vid
hembesök, enskilda samtal, familjesamtal, nätverksmöten. Som socialarbetare är jag i relationell process med mina klienter och driver det
sociala arbetet framåt. Om jobbet hos socialtjänsten innebär att jag tillbringar dagarna som socialsekreterare så är det med betoningen på sekreterare och administrativt arbete, jag är i grund och botten en administratör av människor. Ägnar jag dagarna åt att vara socialarbetare så ägnar jag mig åt socialt arbete.
I texten använder jag omväxlande socialsekreterare eller administrativt arbete respektive socialarbetare eller socialt arbete. När jag skriver
administrativt arbete, tänk då utifrån metaforen socialsekreterare. Står det socialt arbete, tänk utifrån metaforen socialarbetare.
Undvik extremism
Socialsekreterare respektive socialarbetare kan betraktas som extremer på en skala. Som alltid så innebär extremer ett sätt att fungera och förhålla sig
som i långa loppet inte fungerar, det är inte eftersträvansvärt. Extremerna på skalan är sannolikt inte ens möjliga i verkligheten. Det är balansen mellan ytterligheter som fungerar. Det gäller även inom socialtjänsten vid betraktelsen av ytterligheterna socialarbetare-
socialsekreterare. Det finns ingen sann bild hur balansen socialarbetare-socialsekreterare ska se ut för att den ska vara bra, vara funktionell, för klienten, medarbetaren och/eller socialtjänsten. Det handlar inte om rätt eller fel. Betraktar man olika roller inom socialtjänsten så kommer, och ska, arbetstidens fördelning på skalan socialarbetare-socialsekreterare att variera. Vilket är helt naturligt. Vissa roller är mer socialarbetare, andra är mer socialsekreterare. Samtidigt varierar varje enskild medarbetares fördelning av arbetstiden på skalan socialsekreterare-socialarbetare från en stund till en annan och från ett ärende till ett annat.
Tid – Behov av och tillgång till
Min anställning omfattar ett visst antal timmar per vecka och det sätter en gräns för vad som är möjligt att utföra, att hinna med. Jag kan inte göra mer
än vad som är möjligt på den arbetstiden. Denna simplicitet är ett faktum som är viktigt att påminna mig själv och mina kollegor om. Om jag tänker mig en situation där jag har för mycket arbetsuppgifter i förhållande till min tillgängliga tid samt existerande kvalitetskrav. Då är det lätt att jag i stunden tappar förmågan att realistiskt se min arbetssituation för vad den faktiskt är, det vill säga att jag har en arbetssituation med orimliga villkor och som är omöjlig att klara. Istället hamnar jag lätt i beteendet att jag töjer på mig själv, jobbar snabbare, gör längre arbetsdagar. Brister som uppstår tar jag på mig själv. Som alla andra processer så är även detta en process jag växer in i. Det spelar ingen roll att detta är en destruktiv process. Själva växandet in i processen är förutsättningen för att jag ska hamna i fällan, annars skulle jag reagera och backa ur processen. Är arbetssituationen orimlig, inte möjlig att förändra så måste jag lägga detta där det hör hemma, vilket är arbetsplatsens förutsättningar. Bara jag fortfarande är klarsynt nog att se det. Om jag av min arbetsgivare blir försatt i en omöjlig arbetssituation. Då har
jag till slut bara att ta ställning till om jag vill vara kvar på det jobbet, gilla läget, eller sluta.
Betydelsen av tid
För mig har mina erfarenheter från socialtjänsten lett fram till uppfattningen att tid är ett komplext begrepp inom socialtjänsten. Det är inte en enkel,
linjär betraktelse. Har jag gjort ett omedelbart omhändertagande enligt LVM och ska hantera de administrativa sysslorna som följer på beslutet är det tidspress för att få ansökan i tid till Förvaltningsrätten. Oavsett hur jag jobbar blir känslan att tiden inte räcker. Inte fullt samma tidspress har jag när det genomförts ett
omedelbart LVU, men även då finns vanligen känslan att det inte finns tillräckligt med tid när slutet på de fyra veckorna närmar sig och alla handlingar ska vara inne hos Förvaltningsrätten. Om jag ansvarar för många barnavårdsutredningar samtidigt, då har jag många deadlines att passa vilka kommer att styra hur min tillgängliga arbetstid i vardagen används. Även i den här arbetssituationen kan den bestående känslan vara att jag jagar ikapp med tiden. Tiden skulle jag helst
vilja stoppa emellanåt. Å andra sidan, när jag är i processer där jag är delaktig i att bedriva förändringsarbete med klienterna, då måste processerna få ta tid. Klienterna måste hinna bearbeta det som sker i våra samtal, effekterna av insatser som genomförs måste hinna fästa i klienters livssituationer. Förändring måste
hinna ske, bli synliga, innan nästa aktivitet påbörjas. I sådana situationer är det inte tidspress jag har, snarare tvärtom. I sådana situationer är tiden min
vän i så mening att desto mer desto bättre. Då är utmaningen att inte ha för bråttom. Jag måste sitta still i båten, sitta på händerna, låta tiden gå och vänta på att det som kommer att hända verkligen händer. I dessa situationer finns plötsligt tiden, men jag måste mota den stress jag kan känna utifrån idéen att resultat förväntas och det snabbt. I den här situationen gäller det för mig att hitta lugnet och att jag klarar att låta tiden passera.
Min upplevelse av tid påverkas varifrån på skalan socialsekreterare-socialarbetare som min betraktelse sker. Sker min betraktelse utifrån extremen socialsekreterare så är tid alltid en bristvara, tiden räcker aldrig till, det finns alltid en deadline att passa. Om jag däremot betraktar tid utifrån extremen socialarbetare så blir min utmaning den motsatta, processerna måste få ta tid och det gör inget om det tar lång tid. Svårigheten för mig då kommer att vara att ha lugnet att låta processen ha sin gång, att inte ha för bråttom, att låta saker och ting ta den tid det behöver för att bli bra.
När lunken blivit normaliteten
I mina första anställningar inom socialtjänsten kom jag snart in i en lunk där jag rutinartat gjorde mitt jobb. När jag väl var inne i lunken reflekterade
jag inte särskilt mycket kring hur tiden användes. Att vara inne i lunken var egentligen ett passivt sätt att förhålla mig till mitt arbete. Arbetsdagarna blev som de blev. Det var omständigheter utanför mig själv som styrde. När jag väl hade hamnat i det förhållningssättet till mitt arbete då var det samtidigt lätt att hamna i känslan att jag var ett offer för min arbetssituation. Och väl där, då var det inte långt till gnällträsket, den plats där jag började klaga och gnälla. Den negativa spiralen inom mig själv var igång. Till slut kom situationen när jag sa stopp till mig själv. Jag blev själv medveten om att jag egentligen inte var inte nöjd och började ifrågasätta vad jag höll på med. Jag började fundera hur jag kunde förändra situationen. Hur använde jag egentligen min arbetstid, vad fylldes den med. Måste jag vara ett offer för omständigheterna eller kunde jag förändra mitt förhållningssätt till min arbetssituation, ändra mitt betraktelsesätt. En tanke var att reflektion över arbetssituationen lade grunden för att ta tillbaka kommandot över hur jag använde tiden. Istället för att vara ett offer och fastna i det omöjliga, så började jag utgå från möjligheterna, oavsett hur små, och jag började förändra det som gick att förändra. Hellre flera myrsteg till förändring som jag faktiskt gjorde, än att vänta på den förändring som består av ett gigantiskt elefantkliv (som faktiskt heller hittills aldrig har inträffat, inte för mig i alla fall). Det jag eftersträvade var att hitta alternativa sätt hur arbetstiden kunde användas. Då kunde jag kan ta makten över min situation i arbetet. När jag började ta tag i min arbetssituation lärde jag mig genom handling vad det egentligen handlade om, något så trivialt men samtidigt så svårt som min egen inställning. Den resursen hade jag fri tillgång till inom mig själv, bara jag genom användning tränade den att fungera bra för mig. Det jag fick när jag började ändra min inställning till min arbetssituation var
glädje och energi i arbetet.
Vad fyller arbetstid
Ett sätt för mig att skatta hur jag använder min arbetstid är följande modell. Idéen är att jag i varje stund är någonstans på skalan mellan extremerna
socialsekreterare-socialarbetare i min användning av arbetstid. Tanken är enkel. Jag skattar vart på skalan mellan ytterligheterna jag befinner mig i hur jag använder min arbetstid. Men även hur skattningen borde ligga för att jag ska använda arbetstiden som jag vill. Skillnaden mellan mina skattningar hjälper mig att se hur mycket förändring som är nödvändig för att jag ska vara nöjd. Var skattningen hamnat på skalan har varierat mellan olika yrkesroller inom
socialtjänsten som jag haft under årens lopp. Skattningen har även av olika orsaker varierat för mig inom samma yrkesroll från tid till annan. För mig har nyttan varit att det är ett enkelt sätt att skatta hur jag fyller min arbetstid. Det är en skattning utifrån egen upplevelse och bedömning. Har jag skattat en fördelning mellan socialarbetare-socialsekreterare med en balans som för mig känns okej – Bra, då kan jag vila lugnt i min arbetssituation. Är balansen i skattningen helt skev enligt min bedömning – Då är det dags att börja fundera vad jag kan göra annorlunda för att få det som jag vill ha det.
Medvetenhet om arbetstid
Jag har använt skattningen hur arbetstiden fördelat sig mellan socialsekreterare-socialarbetare både för mig själv och i arbetsgrupper där jag haft chefsroll. För mig har det medvetandegjort mitt användande av tid.Jag upplever att det haft samma funktion i arbetsgrupper som gjort skattningen.
Effekten av skattningen har varit att gå från att vara i vardagslunken till att bli medveten. Det har stimulerat diskussion hur arbetstiden används och varit till hjälp för att börja ta tillbaka kommandot över hur den fylls. Det här är ingen avancerad metodik. Tvärtom, det är ett enkelt sätt att få grepp om den egna arbetssituationen. Det är därför det varit användbart och har fungerat för mig. Svårigheten har varit, som alltid vid nya beteenden, att träna in vanemönstret att i vardagen komma ihåg att skatta hur arbetstiden fylls, att bli medveten, och sedan att göra andra val för att påverka hur jag använder
tiden.
Sluta fokusera på det extrema, se det friska
Den absolut övervägande delen av ärenden som jag varit i kontakt med under mina årtionden i socialtjänsten är ärenden där socialtjänstlagen varit tillämplig. Det innebär att ärenden med frivillighet har varit den vanliga ärendetypen som jag jobbat med. Betraktar jag då kraven på dokumentation så har de blivit generaliserade i sin utformning på så sätt att det i princip alltid dokumenteras väldigt mycket, oavsett om den aktuella situationen kräver så eller inte. Utvecklingen inom socialtjänsten gällande dokumentation har sedan åren kring sekelskiftet varit sådan att dokumentationen av idag kännetecknas av något slags extremdokumentation, oavsett det aktuella ärendets karaktär. Vi borde bygga dokumentationsstrukturerna utifrån något slags normalitet, det vill säga tron på att det friska är det vanligaste hos oss alla. Inte ha fokus på det extrema. Inom socialtjänsten måste vi tordas se och tro på det friska, inte vara rädda att bli granskade utifrån det dysfunktionella och extrema. På så sätt kan vi bidra till att minska tiden framför datorn. Min erfarenhet är att det inte är lätt att bryta sig loss ur denna
extremdokumentationskultur på egen hand, som enskild medarbetare. Om det ens är möjligt. Jag försöker hela tiden, men… I det system som socialtjänsten är inordnad under förväntas extremdokumentation såsom det är uppbyggt idag. Systemet är överordnat den enskilde medarbetaren inom socialtjänsten. Därför är systemets styrning till extremdokumentation starkare än vad exempelvis kraften i min önskan att minska dokumentationen är. Helt krasst är det på det sättet, och
oavsett hur mycket jag har en önskan om annat så måste jag förhålla mig inom ramen för vad systemet kräver. Det jag kan göra är att hitta sätt inom
ramen för vad som är okej att förenkla så långt möjligt. Jag genar i kurvorna så fort det är möjligt. Nu får vi en ny socialtjänstlag från 1 juli 2025. Och en av intentionerna är att minska det administrativa arbetet för socialtjänsten vid myndighetsutövning. Det gläder mig oerhört. Men samtidigt kommer då utmaningen att vi verkligen nyttjar möjligheten att styra om vårt dokumenterande till att passa normaliteten i det vi faktiskt för det mesta möter i vardagen, det vill säga det friska där bra förändringsarbete vanligen är väldigt möjligt att genomföra. Det kommer inte att ske av sig själv, vi måste göra den omställningen medvetet, annars är risken att socialtjänsten under onödigt många år kommer fortsätta i gamla hjulspår och socionomer kommer fortsätta tillbringa överdrivet mycket tid framför datorn. Fast våra politiker gett oss möjligheten till, och förväntar sig, något annat. Den här möjligheten att komma ur dokumentationsextremismens tyranni
som den nya socialtjänstlagen ger socialtjänsten borde vi redan nu aktivt börja styra mot genom att i varje kommun justera sina rutiner till något mer
rimligt. Nu är den tidpunkt där varje kommun skulle tordas vara proaktiv för den möjlighet som ändå kommer inom något år i form av lagstiftning. Spara
tid, spara pengar samtidigt som det skulle ge kvalitet ur så många aspekter för klienter, medarbetare och samhället. Att börja omställningen bort från dokumentationsextremismen redan idag är riskfritt för de socialtjänster som törs det.
Relation eller innehåll
Ett stöd för att tydligare förklara innebörden av socialarbetare-socialsekreterare är att vända sig till kommunikationsteorins förklaringsmodeller, närmare bestämt begreppen innehållsaspekt respektive relationsaspekt. Följande är en kortfattad förenklad beskrivning av begreppen:
– Innehållsaspekt – Det avser orden som sägs i kommunikation mellan personer. Det är det exakta i kommunikationen. Det som sägs, de ord
som uttalas och med den betydelse de har, det är precist, varken mer eller mindre. Det är ytan i kommunikation, det som hörs.
– Relationsaspekt – Avser det underförstådda i kommunikationen mellan två personer. Detta är känslan i kommunikationen. Det som tolkas såsom tonfallet, ansiktsuttryck, kroppsspråk. Det är djupet i kommunikation, det som känns, upplevs. En betraktelse av hur socialtjänsten använder den tillgängliga arbetstiden
utifrån dessa två begrepp kan beskrivas på följande sätt. Innehållsaspekten är det administrativa arbetet, det vill säga det formella utredandet och dokumentationen, och det som hör till, i mötet mellan klient-socialtjänst.
Relationsaspekten blir att likna med det sociala arbetet som utförs, det vill säga hur möten och samtal mellan klienter och socialtjänst genomförs, vad de fylls med, känslan i möten, relationen klient-socialtjänst.
Om vi backar tillbaka till de metaforer som är grunden för och följer med genom hela denna text – socialarbetare-socialsekreterare – så hör socialsekreterare hemma under det kommunikativa begreppet innehållsaspekt. Socialarbetare är kommunikativt sett att likna med begreppet relationsaspekt.
Det som är på djupet
Kommunikationsteorin kan även hjälpa till med en annan betraktelse av dessa två kommunikativa aspekter (relationsaspekt/innehållsaspekt).
Relationsaspekt är metanivå till innehållsaspekt. Det kan beskrivas som att respektive begrepp har kraften att påverka i en kommunikativ situation, men relationsaspekten är överordnad innehållsaspekten. Och då har relationsaspekten bland annat större påverkanskraft. Ett annat sätt att beskriva skillnaden mellan begreppen är att innehållsaspekten är ytan i kommunikationshavet. Relationsaspekten i kommunikationen är djupet i kommunikationshavet. Ytan ser vi direkt, men därunder finns desto mer som vi anar, känner och kan förnimma. Tillämpar vi dessa kommunikativa tankar på metaforerna för denna text, socialarbetare-socialsekreterare, så innebär det att socialarbetare är metanivå till socialsekreterare i samarbetet med klienter. Eller, för att vara riktigt övertydlig, socialarbetare har mer kraft att påverka i samarbetet med klienten än vad socialsekreterare har. Observera att det inte finns någon värdering bättre/sämre, rätt/fel när det
gäller dessa två begrepp. Båda finns i all kommunikation och fyller en funktion, de balanserar och kompletterar varandra. I vissa situationer är
innehållsaspekten viktigare, i andra är relationsaspekten viktigast och i ytterligare andra är båda lika viktiga.
Sparka in en öppen dörr
Att behöva ta den här omvägen för att komma fram till att socialarbetare har mer påverkan i samarbetet med klienter än socialsekreterare har kanske kan upplevas som att sparka in en öppen dörr. Men för mig som upplevt utvecklingen inom socialtjänsten i Sverige sedan slutet av 80-talet fram till idag är det inte att sparka in en öppen dörr, då skulle socialtjänsten inte vara där den är idag. Under dessa år är det min uppfattning att det som socialsekreterare står för, det administrativa arbetet, fått merparten av uppmärksamhet vad gäller utveckling, resurser och utrymme. Samtidigt har den utvecklingen skett på bekostnad av det som socialarbetare står för, socialt arbete.
I den här texten har jag inte ambitionen att vara neutral i förhållande till metaforerna socialarbetare respektive socialsekreterare. Jag vill lyfta fram vikten av att det som socialarbetare står för fyller så mycket som möjligt av arbetstiden hos socialtjänsten. För mig och andra som vill ägna merdelen av sin arbetstid, eller så mycket som det är möjligt, åt att vara skickliga i att leva vårt yrkesliv som socialarbetare så är det viktigt att vara påläst och kunna argumentera varför socialarbetare ska prioriteras, och inte socialsekreterare. Båda aspekterna ryms i alla roller och funktioner som finns inom socialtjänsten. Det handlar bara om vilken av dem som jag låter dominera.
Endera eller – Aldrig både och
I den här texten delar jag in socialtjänstens arbete i två grupper:
- Administrativt arbete – Socialsekreterarmetaforen
- Socialt arbete – Socialarbetarmetaforen
Respektive av dessa grupper rymmer en rad olika aktiviteter. Satta emot varandra så är de ömsesidigt uteslutande. Det innebär att aktiviteter (arbete)
som utförs inom socialtjänsten hemma i endera av dessa två grupper. En aktivitet kan inte samtidigt höra till socialarbetare och socialsekreterare.
För det resonemang som förs här är utgångspunkten att allt arbete, alla aktiviteter, som utförs av socialtjänsten för sina klienter ryms i en av dessa
två grupper. De aktiviteter som utförs av socialtjänsten, oavsett om de hör till socialarbetare (socialt arbete) eller socialsekreterare (administrativt arbete),
konkurrerar om den tillgängliga arbetstiden. De kämpar om utrymme hos den begränsade resursen tid. Resonemanget leder då fram till det som hela texten egentligen handlar om – Hur vill jag som verksam inom socialtjänsten se min arbetstid fördelad på respektive av dessa två grupper. Hur mycket vill jag vara socialarbetare respektive socialsekreterare. På ett eller annat sätt kommer min arbetstid att fördelas mellan dessa två grupper. Det är inte frågan om fördelningen kommer att ske eller inte, det är frågan om hur fördelningen sker när den väl sker.
Fördelning av arbetstid
Modellen nedan är ett försök att åskådliggöra det val som socialtjänsten kan göra för att påverka vad som fyller arbetstiden. Är det socialsekreterare med dess administrativa arbete som kommer att fylla arbetstiden, eller är det socialarbetare med dess sociala arbete som kommer att fylla den.
I modellen är socialt arbetet (socialarbetare) respektive administrativt arbete (socialsekreterare) symboliserat med var sin cirkel. I respektive cirkels mittpunkt finns det som benämns toppkvalitet. Toppkvalitet i socialt arbete respektive toppkvalitet i administrativt arbete. Respektive cirkels yttre avgränsning (linje) symboliserar gränsen för det som är lägsta acceptabla kvalitet. Utanför det så kommer verksamheten att brista såväl ur juridisk som moralisk aspekt. En myndighet som socialtjänst, den ska befinna sig i respektive cirkel för att bedriva verksamhet som tål att granskas, som det är möjligt att stå för. Det är en grundläggande
förutsättning, det ska bara vara så. Socialtjänsten kan sikta mot att vara bättre än att ligga på gränsen. Vart exakt någonstans en verksamhet ligger i sin kvalitet mellan lägsta acceptabla kvalitet och toppkvalitet, det är kvalitetsvariationen. Vilken kvalitet en socialtjänst siktar mot inom respektive av dessa två grupper är
vanligen ett politiskt beslut. Desto högre ambition en socialtjänst har, desto mer mot mitten av cirkeln en socialtjänst siktar, desto mer resurser kräver det. En av de resurserna är tid. Det innebär att desto bättre man siktar på att bli inom en grupp, desto mer tid kräver den gruppen av den tillgängliga arbetstiden.
Samtidigt innebär modellen, med det resonemang som förs utifrån att de två grupperna konkurrerar om den tillgängliga arbetstiden att det är omöjligt att sikta mot att bli bäst, sikta mot mitten, i båda grupperna. Den tid som det kräver finns helt enkelt inte att tillgå. Lösningen är att socialtjänsten bestämmer hur den tillgängliga tiden ska fördelas mellan socialt arbete (socialarbetare) respektive administrativt arbete (socialsekreterare). Socialtjänsten måste göra ett aktivt val vad man vill ska fylla arbetstiden, då har man tagit kommandot över arbetssituationen. När socialtjänsten gör prioriteringen i vilken omfattning socialt arbete
respektive administrativt arbete ska prioriteras i vardagen kommer det att uppstå effekter som är förutsägbara. En är att medarbetarens möjlighet att överleva i sin arbetssituation i den socialtjänsten ökar.
Välj
Hur verksamheten väljer att sätta målsättningen i respektive av grupperna socialt arbete respektive administrativt arbete, det är upp till var och en
socialtjänst. Det ingår i det kommunala självstyret. Det är en frågeställning som man inte ska gå förbi. Den socialtjänst som inte gör ett aktivt val hur den vill fylla sina medarbetares tillgängliga arbetstid utifrån dessa två grupper, den kommer upptäcka att medarbetarnas arbetstid sannolikt äts upp av det
administrativa arbetet, på bekostnad av socialt arbete. Det blir det administrativa arbetet som fyller medarbetarnas dagar. Det finns en tendens
att det som hör till den gruppen är självprioriterande. Samtidigt är det nog inte alltför revolutionerande tanke som jag för fram när jag säger att det inte är så klokt för socialtjänsten att satsa all tillgänglig arbetstid på att bli världsmästare i administrativt arbete. Socialtjänsten bör enligt min uppfattning medvetet välja att ha en lägre ambitionsnivå där. Den tid som frigörs kan istället riktas mot att höja ambitionsnivån gällande det sociala arbetet. Hellre sikta mot att bli världsmästare i det sociala arbetet. Hos den socialtjänsten vill jag jobba. Det är till och med så att jag egentligen är av den bestämda uppfattningen att socialtjänsten ska sikta mot att ligga på gränsen för vad som är okej när det gäller det administrativa arbetet för att på så sätt maximalt med tid för det sociala arbetet. Hur provocerande denna än må vara för vissa. Det här tänkandet är användbart även för den enskilda medarbetaren inom socialtjänsten. Att fundera över och ta ställning till hur man vill fylla sin tillgängliga arbetstid med socialt arbete respektive administrativt arbete.
Inom socialtjänsten finns en rad olika yrkesroller jag kan få anställning som. Oavsett vilken yrkesroll jag har kan jag alltid i hjärtat välja att vara
socialarbetare. Jag kan alltid göra ett aktivt val hur jag ska förhålla mig till mitt yrkesutövande inom socialtjänsten. För mig är det en inställningsfråga, en fråga om attityd för ett gott socialt arbete. Det är mitt ansvar att medvetet göra det valet. Det är inte alltid lätt att leva efter min inställning till socialtjänst och socialt
arbete. Ibland har jag fastnat i vanemönster jag behövt bryta för att jag skulle klara ta tillbaka kommandot över mitt tänkande, för att kunna ändra
mitt sätt att fylla min arbetstid. Så långt det nu varit möjligt att ändra vad tiden fylls med. Som socialarbetare kan jag alltid i någon mån påverka hur jag använder
tiden, vad jag fyller tiden med för uppgifter. Hur mycket tid jag ger till det sociala arbetet, hur mycket tid jag låter det administrativa arbetet ta. Det handlar om jag väljer att anstränga mig för att ta makten över min arbetssituation eller om jag låter mig vara ett offer för omständigheterna. När jag tittar tillbaka så har, sedan jag tillägnade mig tänkandet, min inställning och attityd till det sociala arbetet burit mig. Oavsett vilka samhälleliga tendenser som för tillfället varit rådande under de årtionden jag hittills varit verksam som socialarbetare. Och oavsett vilken arbetsgivare jag för stunden jobbat åt, eller vilken som varit min chef.
För mig har inställning och attityd varit avgörande för att klara och överleva de svängningar som varit kring socialtjänsten under min tid inom
yrkesområdet. Att jag har varit landad i en attityd och inställning till socialt arbete som gett mig energi. Och har gjort att jag kunnat ha kul på jobbet.
Och en sanning som alltid gällt, oavsett årtionde, oavsett arbetsgivare, oavsett chef. Ett bra utfört socialt arbete har alltid tagits emot med uppskattning och respekt.