Vikten av ideologi i det sociala arbetet – Del 2

Texten är en fortsättning på föregående inlägg.

I det föregående inlägget lades grunden för den helhet som texten försöker förmedla genom tankar kring vad ideologi i socialt arbete innebär. Och tankar om ideologins plats och betydelse för socialtjänsten. Den här bloggen fortsätter med tankar kring en verksamhets ideologiska resa. Samt personliga erfarenheter av den resan.

“Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?” frågade Alice
“Det beror på vart du vill komma” svarade Cheshire-katten
“Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice
“Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa Cheshire-katten”
Alice i underlandet – Lewis Carroll

Socialtjänstens ideologi vilar ytterst på ledningen

Det går inte att komma ifrån att en ledningsgrupp har ett stort ansvar för socialtjänstens ideologi. Allt från att verksamheten tar till sig och förankrar en ideologi till att den upprätthålls, fördjupas och blir synlig i arbetet för klienterna, samverkansparter och arbetsgivare. Processen sker med delaktighet så långt möjligt. Men det krävs att någon håller i taktpinnen när ideologin ska mejslas fram. Kanske att det till och med är viktigare med en fast hand i ett senare skede när nyhetens behag är förbi, smekmånaden över och ideologin blivit en del i verksamhetens vardag. och när medarbetare i strategiska funktioner byts ut och nya medarbetare ska introduceras i verksamhetens alla aspekter, inklusive dess ideologiska grund.

Kom ihåg att om en verksamhet valt en ideologisk grund att vila på i sitt sociala arbete, då förväntas medarbetare, de som redan finns i verksamheten såväl som nytillkommande, att förhålla sig till det val verksamheten gjort. Passar inte verksamhetens val den enskilde medarbetaren, då bör verksamheten och den medarbetaren gå skilda vägar. Presumtiva medarbetare som inte delar ideologisk grund med verksamheten ska helt enkelt inte anställas.

Hur får man fart på den ideologiska skapelseprocessen?

Oavsett hur man börjar skapa en ideologi är det en sak som är viktig att hålla i minnet. Det är ett arbete som man måste göra själv i den egna verksamheten. Det är ett arbete som tar tid såväl som att det kräver ansträngning. Man måste göra jobbet. Det finns ingen quick fix för att skapa en ideologisk grund att vila det sociala arbetet på. Det krävs att den teoretiska kompetensen fördjupas för att kunna bygga förståelse och kunna landa i betraktelsesätt och förhållningssätt som är bekväma och effektiva. Det är ett arbete som tar tid att göra. Det finns ingen mall att kopiera för den som vill bli ideologiskt grundad. Men nedan ges några förslag på vägar som kan vara fruktbara när en verksamhet ska börja söka sin ideologi. De exempel som lyfts är bara ett axplock. I slutändan är det upp till var verksamhet att skapa sin väg, vilket samtidigt är det som också gör resan värd att genomföras.

Verksamheten måste ha kompetens att bedriva processbaserad utveckling. Att orka och tordas genomleva de processer som krävs för att en ideologisk grund ska fästa i verksamheten. Att leda processbaserad utveckling är en förmåga, en kompetens i sig. Söka kontakt med verksamheter som är föredömen i att bedriva ett intressant socialt arbete är ett sätt att börja söka den egna ideologin. Få inspiration av de som har gått före och gjort resan. Gör studiebesök, få information om deras utvecklingsresa och de val de gjort. Kom ihåg att låta många, med olika roller/funktioner i verksamheten få möjligheten att få input av andra, få ta del av intressanta exempel. Desto fler som får se och höra om andras exempel, desto fler nya idéer blir det i egna verksamheten som kan växa till något intressant i den gemensamma ideologiska resan.

Anlita personer med riktigt intressant kompetens, som har lyckats. Arrangera kompetens-/inspirationsdagar som väcker medarbetarnas nyfikenhet för den ideologiska resa som verksamheten är på väg in i och befinner sig i. Använd dagarna till att stärka sannolikheten till framgång med det ideologiska arbetet. Men observera att få kontakt med de som redan gjort resan, det innebär inte att den egna verksamheten slipper göra resan.

Man ska inte lura sig själv och försöka kopiera någon annans framgång, det fungerar inte. Den ideologiska skapelseprocessen måste man göra själv. Det finns ingen annan väg än att själv gå igenom process. Genom att se och lära av andra så kan man hitta vägar som är effektiva och även förstå vad man måste göra eller absolut inte ska göra. Men det arbete som den ideologiska resan innebär måste man göra själv.

Hur får man ideologin att fästa och överleva över tid?

Med lite tur så finns det medarbetare inom den egna verksamheten som är ideologiskt grundade. Medarbetare som har ett betraktelsesätt på mänskliga relationer, sociala svårigheter och problem, socialt arbetet som är ideologiskt grundat. Hitta dessa medarbetare och verksamheten kommer ha en snabbare väg in i den ideologiska skapelseprocessen. Det är inte bara att dessa medarbetare har kunskapen, de kan i verksamheten även fungera som motorer för den process verksamheten kommer hamna i under resans gång. Finns dessa medarbetare i verksamheten kommer de att vara framgångsfaktorer för ideologiarbetet. Ett viktigt fundament för att långsiktigt lyckas mejsla fram en ideologisk grund och få den att fästa är att det finns medarbetare som har särskilt fördjupad kompetens. Verksamheten måste göra riktade utbildningssatsningar mot valda funktioner i verksamheten vilka ska erhålla lämpliga spjutspetsutbildningar.

Syftet med detta är att såväl som att de blir bärare av ideologin i vardagen, så ska de kunna användas som utbildare i generella utbildningar inom den egna verksamheten. Ett sådant upplägg innebär att verksamheten äger kompetensen att hålla ideologin levande över tid. Verksamheten minskar sitt beroende av externa resurser i den egna ideologiska processen. För att detta ska fungera ska det samtidigt vara bestämt vilka funktioner som ska vara bärare av ideologin: Samt att vid personalomsättning på dessa funktioner ska det ingå i funktionen att nytillträdd personal utbildas till nya spjutspetsar, utbildare. På så sätt sluts cirkeln och den ideologiska grunden har möjlighet att överleva underlång tid.

Slump och medvetenhet – Min egen ideologiska resa, än så länge…

Helt ärligt så hade jag i början av min karriär som socionomkonsult inte någon medveten tanke, medveten satsning kring ideologi och ideologins betydelse för mitt sociala arbete. Ännu mindre hade jag någon form av medveten tanke om att jag skulle forma en ideologisk grund att vila på i mitt sociala arbete. Det tog många år som socialarbetare innan jag började få det som jag idag betraktar som en medveten ideologisk idé om vilken riktning jag ville fördjupa mina kunskaper och kompetenser. Den rena, osminkade, oförskönade sanningen är att under de inledande åren var det slumpen som styrde in mig på det ideologiska spår som jag idag befinner mig på och som jag nu uttalat säger mig tillhöra. Där jag idag ideologiskt befinner mig i mitt utövande av socialt arbete. Det började grundläggas under mina fyra till fem första yrkesår som socialarbetare. Och som sagt av slumpen. Den slump som råkade träffa mig var att jag efter ett par år som utbildad socionom fick anställning inom en socialtjänst där två händelser skedde samtidigt. Den ena händelsen var att jag fick en chef som var en driven socialarbetare. Min uppfattning är att den chefen var en otroligt skicklig socialarbetare (samtidigt var samma chef i ännu högre grad otroligt dålig på den administrativa delen av socialt arbete, till dennes egna chefers stora förtret som jag minns det.). Och inte bara det, utan den chefen hade även visioner inom socialt arbete som personen arbetade för att förverkliga. Den chefen triggade, var öppen för och stöttade de olika initiativ till
socialt arbete som mina kollegor och jag tog initiativ till. Den chefen ordnade kvalitativt bra utbildningar för den arbetsgrupp jag tillhörde. Det var en kreativ period där vi experimenterade oss fram och skapade socialt arbete tillsammans med våra klienter. Den andra händelsen var att jag råkade börja min yrkesbana som socialarbetare inom ett område där samhället då satsade stora ekonomiska resurser för utveckling av det sociala arbete som bedrevs. Stor andel av dessa resurser bekostade kompetenshöjning. Tack vare detta fick jag delta i avancerade kvalitativa utbildningar. Då när jag fick dessa utbildningsmöjligheter, ogripbart många år sedan när jag idag tänker tillbaka, förstod jag inte riktigt vilken chans som lades i knät på mig. Jag genomförde de utbildningar jag erbjöds och använde dem i vardagen. Men helt ärligt var jag alltför ung och oerfaren för att verkligen förstå värdet av det jag fick till mig.

Hur det tog fart – Min egen ideologiska resa, än så länge…

Det tog dryga 10 år som socialarbetare innan jag medvetet gjorde mitt första val av vidareutbildning, där jag valde en utbildning som jag idag betraktar hade en ideologisk riktning. Jag gjorde valet utifrån utbildningens ideologiska grund. Länge betraktade jag detta som den tidpunkt då jag påbörjade min egen ideologiska skapelseprocess. Idag har jag ändrat min uppfattning kring detta. Idag tänker jag att min egen ideologiska skapelseprocess började redan när jag ett par år efter min socionomexamen hamnade på en arbetsplats där jag fick en chef som var en skicklig socialarbetare och jag dessutom fick genomföra utbildningar som var kvalitativt bra och avancerade. Tiden med denna chef och dessa utbildningar satte direkt i början av min karriär en prägel på mig i mitt socialarbetarvärv som jag hela tiden burit med mig. Så sent som för fyra till fem år sedan slog det mig under en utbildning jag genomförde att den teori- och metodkunskap jag då fick till mig, den hade jag redan utbildats i 30 år tidigare. Ett sätt som jag använder för att söka och fördjupa mig teoretiskt inom den ideologiska grund som jag valt är att när jag hittar metoder som passar mig, eller nutida teoriböcker som jag tycker om, då kollar jag listorna längst bak i böckerna med referenslitteratur. Det jag upptäckt är att de metoder och de nutida teoretiker som passar mig, de refererar ofta till samma teoretiska gurus sedan längre tillbaka i tiden. Dessa gurus har ofta varit aktiva från 40-talet och framåt. Deras litteratur söker jag reda på, läser och på så sätt får jag grunden till de metoder och teorier av idag som passar mig. Vissa av dessa gurus som passar mig bättre har jag läst många böcker av och haft nytta av det jag fått till mig i min yrkesvardag i möte med klienter. Jag har funnit att detta är ett sätt som passar mig och på så sätt bygger jag vidare på min ideologiska grund.

Hur min ideologiska resa överlevt – Min egen ideologiska resa, än så länge…

Egentligen är det så, när jag nu betraktar min ideologiska resa i socialt arbete så här långt, att den resan har jag aktivt jobbat med i intervaller ända sedan de första utbildningarna under de första skälvande åren i min socialarbetarkarriär. För mig har resan inneburit intervaller av utbildning, fördjupning i teori och metod, som har följts av viloperioder där jag i vardagsarbetet tillämpar samt fördjupar min kunskap i praktiken. Med det jag benämner vilointervaller avser jag att jag jobbat och tillämpat de kunskaper jag fått till mig, inte vila i dess egentlig mening. Intervaller av utbildning och fördjupning följda av viloperioder där dessa cykler upprepas med visst tidsintervall har varit kännetecknande för min ideologiska resa. Notera att jag inte nämner min socionomutbildning i detta sammanhang. Det är medvetet. För mig var socionomutbildningen inträdesbiljetten för att få jobba som socialarbetare i de roller jag haft som anställd, inget annat. Den verkliga utvecklingen som socialarbetare, såväl ideologiskt som i praktiskt socialt arbete tillsammans med mina klienter, den har jag gjort under mina yrkesverksamma år. Jag betraktar mig fortfarande inte som färdig. Jag är fortfarande på väg. Jag tror inte på att man inom socialt arbete blir färdig. Det är det som gör att jag på riktigt gillar att vara socialarbetare.

Dåtidens socialtjänst kontra nutidens socialtjänst

Jag har länge haft uppfattningen att när jag började jobba i socialtjänsten i slutet av 80-talet och under hela 90-talet så var det sociala arbete som bedrevs bättre än det som bedrivits sedan mitten av 00-talet. Min upplevelse är att på 80-/90-talet var jag och mina dåtida kollegor sämre utbildade men bedrev ändå ett bättre socialt arbete. Sedan många år tillbaka, någonstans kring 2010, har min upplevelse varit att de nytillkomna, nyutbildade kollegor som kommit ut i socialtjänsten från socionomutbildningarna har varit bättre utbildade än vad vi var när jag kom ut som nybakad socionom till socialtjänsten, men det sociala arbete som bedrivs nu är sämre än det som bedrevs då. Detta kan upplevas som en märklig paradox, men är enligt min uppfattning samtidigt
ytterst möjlig att förklara. Då på 80-/90-talet fanns inte krav på socialtjänsten på det sätt som det finns idag, bland annat dokumentationskrav. På 80-/90-talet var kunskapsbasen generellt sett mindre, men de som arbetade inom socialtjänsten kunde ägna mer tid åt möten och samtal med klienter. Ofta genomfördes möten och samtal vid hembesök, eller det bedrevs aktiv uppsökande verksamhet.

Ett exempel på det sociala arbete som jag hade förmånen att vara med att genomföra var när kollegor och jag en höstvecka per år under många år under 90- talet hade en fjällvandringsvecka (söndag-söndag) i Marsfjällsområdet på riktigt med klienter med allvarliga alkohol-/narkotikaproblem. Med på riktigt menar jag att alla bar sin ryggsäck med kläder och tält, mat och all annan utrustning för att klara sig under en veckas vandring utomhus. Mina kollegor och jag hade egen utrustning, till de klienter som deltog fick vi låna utrustning av Försvarsmakten som fanns på orten. De flesta morgnar under dessa vandringar hade vattnet i kastrullerna frusit under natten då kunde vara fyra till fem grader kallt. Den vandringen var oerhört relationsbyggande och lade grunden för det fortsatta samarbete som skedde därefter mellan de klienter och socialarbetare som gemensamt genomförde dessa vandringar.

Idag kan socialtjänstens medarbetare mer, har en bättre kunskapsbas, men tillbringar oändligt mycket mer tid med att dokumentera sitt arbete. Mer tid framför datorn, mindre tid med klienten. Samtidigt är jag också av uppfattningen att det uppstått en tradition i nutid där möten och samtal sker i socialtjänstens samtalsrum, inte vid hembesök eller ute på fältet. Skulle någon idag göra fjällvandringar med klienter på det sätt vi gjorde på 90-talet så tänker jag att det skulle kunna väcka en orimlig medial uppmärksamhet som något unikt, då var det vardagsmat som ingen egentligen reflekterade över.

Det var bättre förr, i alla fall gällande ideologi

Det jag skriver om min uppfattning att dagens medarbetare inom socialtjänst generellt sett är bättre utbildade än vad som var fallet på 80-/90-talet innebär inte att det fanns mindre ideologi på 80-/90-talet än vad det finns idag. Min upplevelse är att det var precis tvärt om. På 80-/90-talet fanns fortfarande en ideologisk grund som formade hur socialt arbete bedrevs inom socialtjänsten. Det fanns en ideologisk medvetenhet som styrde och formade det sociala arbetet. Ideologin var på den tiden en fortfarande levande efterdyning av det som pågick bland Sveriges socialarbetare under 60-/70-talet vilket låg till grund för den Socialtjänstlag som infördes i Sverige i början av 80-talet. En del i den ideologin var solidaritet, vilket jag kan uppleva alltmer har utrangerats ur idévärlden i hela det svenska samhället sedan början av 00-talet, i och med införandet av new public management. Då var solidaritet viktigt, idag gäller jaget och egocentriciteten.

Mer ideologi = mer bra socialt arbete

Den berättelse jag försöker beskriva är den om en socialtjänst som från 80-talet till dagens 20-tal har medarbetare där kunskapsbasen har ökat, men samtidigt så har den socialtjänsten tappat sin ideologiska förankring i ännu högre takt. Med denna betraktelse blir även min självupplevda paradox begriplig, att det med mindre kunskap men mer ideologi bedrevs bättre socialt arbete på 80-/90-talet än vad som sker idag med mer kunskap men mindre ideologi. Detta problem, denna paradox, som samhället försatte socialtjänsten i genom tillägnandet av new public management som styrmetod i början av 2000-talet, kommer samhället att ge oss som har ett socialarbetarhjärta en möjlighet komma ur och att åtgärda i och med den nya socialtjänstlagen. Ett av syftena med den nya socialtjänstlagen är just att minska den administrativa delen av socialtjänst, och istället göra socialt arbete enklare och snabbare tillgängligt för klienter som önskar socialtjänstens stöd. Mindre tid framför datorn och mer tid i möte och samtal med klienten.

Passa på att välja – Nu kommer tiden då ideologi blir viktig, igen…

Min uppfattning är att de socialtjänster som är ideologiskt grundade bäst kommer att klara den omställning som samhället förväntar sig ska ske inom socialtjänsten de närmsta åren i och med den nya socialtjänstlagen. De kommer bäst att klara att navigera bland möjligheter och krav som finns för att bygga en socialtjänst som skickligt bedriver ett kvalitativt socialt arbete. Jag säger dessutom grattis till de kommuner som idag har chefer som är ideologiskt grundade på en strategisk ledningsfunktion inom sin socialtjänst. De socialtjänsterna förutspår jag kommer vara de som bäst och snabbast kommer att ta tillvara den möjlighet som öppnar sig att medvetet bedriva ett tillgängligt och målinriktat socialt arbete för klienterna. Vilket samtidigt som det ger kvalitet till klienterna kommer ge bästa möjligt ekonomiska kvalitet tillbaka till kommunerna.

Avslutande tankar

Valet har varit att fokusera texten kring vikten av ideologisk grund för socialtjänsten, att skriva om verksamhetsnivån. Men för mig är det är det oerhört viktigt att jag själv är ideologiskt grundad. Det är lika viktigt att vara ideologiskt grundad på individnivå som det är på verksamhetsnivå. För mig har min ideologiska grund hjälpt mig i många situationer i komplexa klientärenden. Att göra val av förhållningssätt, bemötande och val av åtgärder för att bäst hjälpa klienter. Att som konsult välja förhållningssätt i klientärenden i förhållande till den socialtjänst som är min uppdragsgivare för stunden. Jag har exempel på ärenden där jag vilat i min ideologiska grund. Där jag gått emot den allmänna uppfattningen om klienter och valt mitt förhållningssätt i mitt samarbete med klienter. Där jag vet att jag stått utan stöd från socialtjänsten om det blivit externa granskningar. Men där jag vilat tryggt i att jag kunnat se mig själv i badrumsspegeln på kvällen innan jag gått och lagt mig. Enbart på grund av att min ideologiska grund hjälpt mig rätt i mitt samarbete med mina klienter. Men jag har även haft hjälp av den när jag som medarbetare/presumtiv medarbetare tog ställning till om jag ville vara kvar i anställning eller om jag ville bli anställd. Jag har såväl avslutat anställningar som tackat nej till jobb då mitt ideologiska betraktelsesätt inte stämt överens med det arbetsgivare presenterat och stått för. Jag har länge hållit på med min egen ideologiska förankring, fördjupning, och den pågår fortfarande. Den kommer ytterst sannolikt att pågå resten av mitt yrkesliv. Det är en resa som jag aldrig blir klar med och som jag inte vill bli klar med. Jag vill inte bli mätt, jag vill fortsätta vara hungrig inom det sociala arbetets område.

Tanken med texten är att väcka nyfikenhet på ett socialt arbete som är ideologiskt förankrat och, i förlängningen, nyttan med att en socialtjänstverksamhet har gjort ett ideologiskt val som den står för och lever efter. När texten genomlästs av andra inför publicering så har en kritisk reflektion jag fått varit att ge mer konkreta exempel på hur ett ideologiarbete kan ske. Men där måste jag göra eventuella läsare av texten besviken. Det finns inte en väg, det ideologiska arbetet är ett arbete som tar energi, tar tid. En del i detta är att skapa den väg som passar den egna socialtjänsten, och att hitta den vägen. Den socialtjänst som gör det jobbet, den får uppleva vad jag pratar om. Den som inte gör jobbet kommer aldrig förstå. Det är inte svårare än så.

Om texten någonstans, hos någon, sår ett frö som består av tankar och nyfikenhet kring ideologi och det sociala arbete man själv håller på med, eller vart den egna verksamheten befinner sig sett ur en ideologisk betraktelse, då har texten lyckats. Min upplevelse är att de senaste två decennierna har varit fyllda av input till socialtjänsten bland annat i form av ett överflöd av metoder som kan, bör eller ska användas. Flödet av input har bitvis varit (för) högt, och det är möjligt att det kommer att fortsätta vara så. Ett högt flöde av input kan innebära svårigheter att gallra ut vad man ska fokusera på, vad man ska satsa på för att bli bra på själv i den egna verksamheten. Det går inte att göra allt, det är naivt att tro det, ingen socialtjänst klarar det. Sedan, vilket i sig är ytterligare ett input, är socialtjänsten på väg in i en stor omställning i och med den nya socialtjänstlagen som inom snar framtid blir verklighet. Omställningen är positiv som jag ser det och innebär bland annat att socialtjänstens hjälp ska bli enklare och snabbare tillgänglig för de klienter som behöver den. Samtidigt är detta en möjlighet för varje kommun att forma sin socialtjänst till något riktigt bra sett ur perspektivet kvalitativt socialt arbetet för klienter. Personligen, när jag läst de utredningar som legat till grund för den nya lagstiftningen, ser jag fram emot den förändring som kommer att bli möjlig för socialtjänsten i Sverige.

Det finns oerhört mycket möjligheter i det som kommer. Att bygga socialtjänst med bra socialt arbete. Att komma bort från den administrativa socialtjänsten som jag upplever det blivit idag till en socialtjänst som handlar om ett enkelt men kvalitativt och tydligt socialt arbete. Och att socialtjänsten i denna omställning till slut också kan bli känd för dess sociala arbete och att socialtjänsten innebär stöd, inte att den är (ö-)känd för socialbidrag och omhändertagande av barn. Jag tänker att i den tid som kommer med de möjligheter som ska förverkligas genom den nya socialtjänstlagen så kommer vikten av en ideologisk grund att bli allt tydligare när chefer i strategisk ledningsfunktion ska navigera sin socialtjänst tillframgång. Tillgång till ideologisk grund, ideologisk kompetens i ledningsfunktionen eller inte hos olika kommuners socialtjänster kommer enligt min uppfattning att visa sig i skillnaden på kvalitet mellan olika socialtjänster, Skillnad i de olika verksamheternas kvalitet på det sociala arbetet respektive den ekonomiska kvaliteten. När kvalitetsskillnaderna hos olika kommuners socialtjänster blir allt tydligare efter några år, vilket jag förutspår kommer att ske, då tänker jag att det är en god idé att undersöka de olika socialtjänsternas ledningsgrupper utifrån hur ideologiskt grundade de varit under den omställningsprocess till den nya socialtjänstlagen som de genomfört.

Min uppfattning är att de verksamheter som är landande i en ideologisk grund, de kommer ha lättare att göra val som bestämmer hur den egna socialtjänsten ska utvecklas under de kommande åren. Och det kommer att synas i dessa socialtjänsters goda kvalitet och därigenom även deras goda resultat. När en ideologiskt grundad socialtjänst får frågan från Cheshire-katten i Alice i underlandet Vart vill ni komma, då kommer den socialtjänsten att kunna svara vart den är på väg, och den kommer samtidigt veta vilka val den behöver göra för att komma dit. Den socialtjänsten behöver inte fråga Cheshire-katten vart den ska gå…

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult