Är den gamla socialtjänstlagen egentligen så omöjlig, eller…

Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända…

I den här texten luftar jag tankar kring den socialtjänstlagstiftning som 1 juli 2025 går i graven. Saker vi hade kunnat genomföra under den utgående lagstiftningen som nu utlovas bli verklighet med den nya.

Den senaste tiden har ministrar, fackpampar, med flera, vid presskonferenser och andra tillställningar lyriskt pratat om den nya socialtjänstlagstiftningen. Det är sällan jag har noterat en sådan samstämmighet mellan representanter för statsmakten, facken och SKR.

Samtidigt återkommer två tankar hela tiden när jag lyssnar på dem.

Ena tanken är att de chefer som leder socialtjänsterna i Sveriges alla kommuner efter 1 juli 2025 mer eller mindre kommer vara desamma som före. Så också deras ledarstil, med en uppenbar risk att effekten av gamla ledarskapsbeteenden motverkar önskade effekter av den nya lagstiftningen.

Men detta, ledarskapet inom socialtjänsten kommer vara föremål för en separat text längre fram, jag lämnar ämnet därhän så länge. Ledarskap inom socialtjänsten förtjänar uppmärksamheten av en egen text.

Andra tanken gäller vår nuvarande socialtjänstlagstiftning. Är den verkligen så begränsande, så omöjlig, att bara en ny lagstiftning kommer till stånd kommer vi att arbeta annorlunda och därmed fungera bättre. Den tanken är fokus i den här texten.

Bitvis är jag kritisk till det jag upplever vara en socialtjänst som brister, som inte bedriver socialt arbete på ett sätt jag anser varit möjligt under nuvarande lagstiftning. Jag lyfter exempel på vad jag tycker har varit möjligt att göra under den existerande socialtjänstlagstiftningen.

Jag anser att det finns en fara med överdriven tro på att något annorlunda uppstår för att en ny lagstiftning kommer till stånd, dvs 1 juli 2025.

Vi riskerar vakna upp och förstå att de brister i socialtjänstens arbete som den nya lagstiftningen skulle åtgärda inte berodde på den utrangerade socialtjänstlagstiftningen, utan något annat. Vilket samtidigt gör att tiden till att de önskade effekterna av den nya socialtjänstlagen uppstår riskerar bli onödigt lång.

Djävulens advokat.

Jag tar mig friheten att agera djävulens advokat.

I många utvecklingsprojekt används den funktionen strategiskt. Någon i projektgruppen utses att vara djävulens advokat. Uppgiften är att hitta brister i övrigas resonemang, sådant som riskerar projektets framgång.

Min övertygelse är att om vi är medvetna om våra brister idag, om vi kan benämna dem, är vi bättre rustade att använda den nya socialtjänstlagens möjligheter imorgon.

Fast vid tangentbordet

Handläggare inom socialtjänsten har fastnat vid tangentbordet. Fast lagstiftningen egentligen inte kräver det, inte i den omfattning det har skett i verkligheten.

Det här fenomenet är självskapat, något som sakta utvecklats över tid sedan början av 2000-talet. Min uppfattning är att de ansvariga är de som har format dagens socialtjänst – Socialstyrelsen med sina riktlinjer, IVO med sin tillsyn och chefer som under de här åren har varit verksamma inom socialtjänsten på lokal nivå.

Den praxis kring dokumentation som råder har skapats av tjänstemän inom styrande statliga myndigheter och på lokal nivå inom socialtjänsterna har det förfinats.

Tillsammans har de skapat en olycklig och kraftfull administrativ cocktail som är svår att stå emot, för såväl den enskilda socialarbetaren som de olika kommunernas socialtjänster. Till slut blev dokumentationspraxisen ett självspelande piano, ingen rår på den, ingen törs ta risken att utmana den.

Det är inte lagstiftningen vi haft under den här perioden som har åstadkommit detta. Det är tjänstemännen i olika myndigheter med sina tolkningar av lagstiftning och sitt förhållningssätt till socialt arbete.

Ytterligare en händelse kring sekelskiftet har sannolikt bidragit till att handläggare tillbringar orimlig tid vid sina skrivbord framför tangentborden – Datoriseringen av socialtjänsten. Vid sekelskiftet tog den fart på riktigt, och sedan har det bara fortsatt.

Socialtjänsten har generellt varit dålig att på ett smart sätt införliva datorer i yrkesvardagen så det blir ett stöd. Datorerna har fått alltför stort utrymme, konsekvensen har blivit att de bitvis tagit över och styr. Istället för att vara ett smidigt, tidsbesparande verktyg för att dokumentera huvudsaken i arbetsvardagen, möten och samtal med klienter, har det tillåtits att dokumentationen, och därmed datorerna, blivit huvudsaken.

Det finns nog inte en socialarbetare som har arbetat en tid som inte känner igen sig i situationen att man fastnar i dokumentationen av arbetet i ett användarovänligt journalsystem där en knappning menad att ta 30 sekunder, max, istället tar en timme eller mer, vilket varken en överdrift eller ovanligt, och låser arbetet totalt.

Datorernas makt över socialarbetarna och deras arbetstid är en paradox med hänsyn till att socialarbetarnas arbete till syvende och sist handlar om möten med klienter. Utan möten och samtal med klienter är socialarbetaren inte värd någonting för samhället.

En av ambitionerna med den nya lagstiftningen är att handläggare inom socialtjänsten ska dokumentera mindre, de ska åter bli socialarbetare med mindre tid framför datorn. Tiden ska i större utsträckning läggas på möten och samtal med klienter.

Utifrån resonemanget ovan som lyfter tanken att det egentligen inte är den socialtjänstlagstiftning vi håller på att lämna som orsakat det överdrivna dokumenterandet, utan tjänstemän på olika nivåer, vi själva, som över tid orsakat det, räcker det inte med en ny lagstiftning för att bryta mönstret.

Medvetna val, medvetna handlingar och aktiviteter kommer att krävas för att ändra socialtjänstens dokumentationsmönster, där handläggare går från mängdskrivande till nödvändigt skrivande.

Dokumentationsmönstret är ett vanebeteende, vi måste skapa ett nytt sådant. Socialarbetare inom socialtjänsten måste lära in ett nytt sätt att dokumentera som ytterst innebär att skriva mindre. Chefer inom socialtjänsten måste lära sig bli trygga med att begränsad dokumentation är tillräckligt.

Sker det kommer förändringen och ambitionen med ny lagstiftning uppnås. Men den nya lagstiftningen i sig själv är inte ett tillräckligt incitament för att förändringen sker.

Ryggen- fri-beteende

Det är en sak att göra saker för att sköta jobbet, en annan att göra saker för att ha ryggen fri.

Emellanåt upplever jag att socialtjänsten gör saker för att ha ryggen fri, exempelvis när socialtjänsten överreagerar för att tåla eventuell granskning, det ska inte kunna riktas kritik mot verksamheten.

En sak som sker vid sådana tillfällen är att socialtjänsten öppnar utredningar som inte skulle behövts öppnas, där innehållet i orosanmälningar är tunt och skulle kunna hanterats inom ramen för en bra förhandsbedömning.

Eller att utredningsåtgärderna blir mer omfattande och segdragna än vad innehållet i den orosanmälan som ligger till grund för utredningen och tillgänglig information om klientens livssituation motiverar.

Överdriven dokumentation är alltid en signal på ett ryggen-fri-beteende.

Ryggen-fri-beteende finns hos fler myndigheter än enbart socialtjänsten. Exempelvis märks det på innehållet i vissa orosanmälningar, de är tunna till sitt innehåll och ibland inte helt genomtänkta. Den enda orsaken jag kan se är att anmälaren ska kunna redovisa att orosanmälan gjorts, anmälaren har gjort sitt, dvs har ryggen fri.

Jag vill förtydliga att det finns situationer där jag anser det viktigt att ha ett ryggen-fri-beteende. Komplexa ärenden där man har känslan av att det finns något under ytan som inte går att ta på, både för den pågående utredningens skull och för den händelse att samma klient ånyo blir aktuell längre fram. En annan situation är när man har att göra med personer som är kända för ett rättshaveristiskt beteende. Vid sådana situationer är ryggen-fri-beteende ett sätt att förbereda eventuellt agerande från socialtjänsten i framtiden såväl som ett sätt att skydda sig själv.

I de situationer när socialtjänsten medvetet använder ett ryggen-fri-beteende är det även tydligt uttalat inom den egna verksamheten. Man är överens om att det är det man håller på med.

De ryggen-fri-beteenden jag vänder mig emot är de som inte är uttalade, utan där socialtjänsten låtsas att det finns andra grunder till sitt agerande.

Fastna vid klienters brister istället för att se deras styrkor

Ingen människa har bara problem och svårigheter i sin livssituation. Alla har, i någon mån, styrkor också.

Ibland har socialtjänsten en tendens att fastna vid problem/svårigheter. Bristerna har blivit det huvudsakliga fokuset i arbetet vilket gör att klienters styrkor tenderar missas.

Risken med ett fokus på problem och svårigheter är att utredningarna blir tunga att genomföra, att man hamnar i åtgärder som är mer ingripande och allvarliga i klienters liv. Att det blir en kamp mellan klienter och socialarbetare, konflikt, istället för ett samarbete.

Ett alternativ är att träna sig att se klienters styrkor, att ge styrkorna stort utrymme i utredningsarbetet, kanske till och med störst. Att undersöka hur styrkorna kan användas att hjälpa klienter skapa nödvändig förändring i sina livssituationer.

Det kan låta självklart. Men för en socialtjänst som fastnat i fokus på problem/svårigheter är det inte så enkelt och självklart att bryta mönstret och istället arbeta med klienters styrkor.

Klienters styrkor är inte enbart en möjlighet utan kan även vara en utmaning för socialarbetaren. Att finnas bredvid klienter med jobbiga livssituationer, där förändringsprocesser tillåts ta den tid de behöver när klienter själv kommer fram till och gör nödvändiga förändringar. Och där socialarbetaren i arbetet måste hantera sin egen oro, osäkerhet och maktlöshet som professionell i situationer med ett sådant förhållningssätt.

Styrning mot HVB, möjligen familjehem, istället för styrning mot öppenvård och hemmaplan

Tittar vi på socialtjänstlagstiftningen som i grund och botten varit densamma sedan början av 80-talet så är placeringar utom hemmet, familjehem och HVB, starkt reglerat i lag. Utöver lagregleringen finns en omfattande reglering av dessa insatser i form av förordningar och riktlinjer. Dessutom finns handböcker som stöd.

Vrider vi sedan perspektivet vid betraktelsen av samma lagstiftning och tittar på hur öppenvård är reglerad så finns i princip ingenting. Detsamma gäller förordningar, riktlinjer och handböcker.

Staten har i drygt 40 års tid har styrt utvecklingen av socialtjänstens arbete med insatserna familjehem respektive HVB. Var hade vi varit idag om staten hade lagt samma fokus, samma resurser på att utveckla socialtjänstens öppenvård, den tanken är svindlande.

I olika kommuner finns oerhört spännande initiativ till öppenvård, välfungerande och kvalitativ öppenvård som är bra för dessa kommuners medborgare. Men detta har skett på lokala initiativ, inte på statens initiativ.

I den nya lagstiftningen är ambitionen att stöd, öppenvård, från socialtjänsten ska finnas mer lättillgängligt för medborgarna. Att medborgare, under vissa förutsättningar, ska kunna ta del av socialtjänstens öppenvård utan föregående utredning och utan beslut om bistånd.

Detta är enligt min mening ett positivt, spännande ställningstagande av våra politiker.

Med den nya lagstiftningens krav i ryggen kommer kommunernas socialtjänster måsta utveckla sin öppenvård. Öppenvården kommer vara i fokus på ett sätt som det inte varit tidigare då utredandet varit i fokus. Detta ser jag fram emot.

Min förhoppning är att när processen kring socialtjänstens öppenvård verkligen tagit fart blir insatsen HVB av marginell betydelse i den verktygsarsenal som socialtjänsten förfogar över. Vidare att mängden placeringar i familjehem landar på en rimlig nivå då socialtjänsten bättre hjälper människor i deras livsmiljö, i deras hem, med deras nätverk som stöd.

Det bör understrykas att detta hade varit möjligt att göra under den socialtjänstlagstiftning som vi är på väg att lämna. Vi hade kunnat välja att satsa på och utveckla kommunernas öppenvård i minst lika stor omfattning som HVB/familjehem har fått uppmärksamhet. Istället har styrningen haft fokus på placeringar utom hemmet.

Återigen, det är inte den nuvarande lagstiftningen som har styrt socialtjänsten dithän dit den är idag.

Dagens socialtjänst, även när det gäller öppenvård respektive placeringar utom hemmet, är formad av tjänstemän i olika myndigheterna som gjort tolkningarna och som skapat styrningen. Förändringen som nya lagstiftningen medför kommer innebära en maktförskjutning inom kommunernas socialtjänster, från utredarsidan till öppenvårdssidan. Många som idag sitter på tunga chefspositioner inom kommunernas socialtjänster har sin bakgrund i den utrednings-/dokumentationsfokuserade sidan av socialtjänsten, vilket format dem och präglar deras tänkande. Hur framgångsrikt olika kommuner kommer att ställa om till den nya socialtjänstlagens möjligheter kommer till del bero på dessa chefers förmåga att ställa om sitt tänkande. Hur villiga de är att kliva bort från en utredningsfokuserad, dokumentationsöverdriven socialtjänst och istället skapa en socialtjänst där medarbetarna är socialarbetare, där klienterna lätt kommer i åtnjutande av stöd och vård från öppenvården.

Tro på oss själv och vår egen förmåga

Den här aspekten är viktig – Tron på vår egen förmåga.

När arbetsplatsen börjar se och tro på sin egen förmåga, att arbetet man själv gör är minst lika bra som de vars tjänster man köper, då kommer det ske oerhört mycket positivt socialt arbete på hemmaplan.

När man tror på det man gör, då kommer det visa sig i form av resultat i kontakterna med klienter.

För att nå dithän krävs ansträngning, till exempel att tillägna sig metoder och förhållningssätt som man tror på, om detta saknas.

Nyligen fick jag ta över ett ärende som återkom för utredning hos den socialtjänst där jag hade ett uppdrag, ett ärende som varit aktuellt en längre tid, en familj med en allvarlig livssituation. Vid första samtalet med ena föräldern i familjen berättade denne hur viktiga socialarbetarna varit under det gångna året, stödet de hade varit i akuta situationer. Att föräldern kunnat ringa dem. Efter samtalet med föräldern berättade jag för socialarbetarna om de fina orden. De blev glada, men samtidigt förvånade då de själva tyckt att de inte gjort något. Under kontakten med familjen hade de återkommande funderat över vad de egentligen bidrog med.

Dessa socialarbetare, vilka jag anser är duktiga socialarbetare, är representativa för hur många av oss fungerar. Vi ser inte det vi gör och bidrar med i mötet med våra klienter, det som kanske är viktigast; vi lyssnar, vi respekterar, vi ger respons som är respektfull, vi finns tillgängliga i situationer där klienter inte har någon annan de kan eller vill vända sig till.

Vi måste bli bättre på att se vårt bidrag till klienter i deras livssituationer, värdera vår betydelse vid bra samtal, bra möten.

Det är inte en slump att det blir bra möten. En viktig del i bra möten är vår skicklighet att skapa goda förutsättningar.

Vi måste tillägna oss en ordentlig dos självrespekt, självkänsla och självförtroende som socialarbetare, att det är en bottnad känsla kring oss själva i vår yrkesroll.

Öppenvård i alla former tack

Alla metoder som idag rekommenderas av Socialstyrelsen började en gång i tiden som lokala initiativ någonstans. Socialarbetare som skapade någon form av struktur för sitt arbete med sin målgrupp, något de trodde på. Initiativen uppskattades av deras klienter, initiativtagarna själva upplevde att deras arbetssätt gav resultat och de trivdes med sitt arbete och sitt arbetssätt. De beforskade sitt arbetssätt för att slutligen få det evidensbaserat.

Många goda initiativ till socialt arbete i öppenvård finns lokalt runt om i olika kommuner i Sverige idag, ej evidensbaserade och därmed inte uppmärksammade, räknas inte på samma sätt.

Jag hoppas att socialtjänsten i olika kommunerna framöver inte fastnar i enbart användande av färdiga evidensbaserade metoder som rekommenderas av Socialstyrelsen, utan utövar egenmakt och fortsätter skapa lokala metoder att bedriva öppenvård för olika målgrupper. Att denna kreativa möjlighet fortsätter finnas, förhoppningsvis växer.

Måtte den nya socialtjänstlagen innebära att det sker en kreativ tillväxt av öppenvård i olika former över Sverige som utvecklas utifrån olika platsers unika behov.

Jag hoppas att socialarbetarnas kreativitet och engagemang får flöda.

Förhållningssätt till det sociala arbetet

Det som belyses ovan kan sammanfattas i ett ord, förhållningssätt. Förhållningsätt till det sociala arbetet.

När jag reflekterar över textens olika teman handlar allt om vilket förhållningssätt jag väljer att ha till det sociala arbetet. Det valet kan jag styra, inom vissa givna ramar som bland annat lagstiftningen sätter upp såklart, men inom dessa ramar inte bara kan jag, utan har jag ett ansvar att välja.

Ska den nya socialtjänstlagstiftningens möjligheter bli förverkligade tror jag att socialarbetare måste ta ansvaret att tillägna sig ett förhållningssätt som gör det möjligt att förverkliga de intentioner som våra politiska beslutsfattare haft, så att vi verkligen lever efter dem.

Jag hoppas att socialtjänsten framöver ser eget ansvaret som en möjlighet till egenmakt för att utveckla det sociala arbetet

The Butterfly Effect

Låt fjärilseffekten inspirera oss.

Lev efter att minsta förändring kan leda till något så stort, oväntat och omvälvande att det inte går att föreställa sig.

Underskatta inte den lilla saken i mötet mellan klient och socialarbetare, det kan vara den som ändrar allt till något konstruktivt och produktivt.

Underskatta inte den förändring som klienten vill göra i sin livssituation, vi vet aldrig vart den bär någonstans.

Underskatta inte heller den lilla saken som sker i socialtjänsten för att utveckla verksamheten, den kan vara början på något mycket större.

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult