Arbetsåret som gått

För mig pågår ett arbetsår från augusti/september till maj/juni nästa år, från sommarsemesterperiodens slut fram till början på nästa års sommarsemesterperiod. 

I augusti/september är jag tillbaka på jobbet från min semester, allt accelererar igång och jobbet pågår fram till semesterperiodens början nästkommande år. Möjligen med lite ledighet över jul/nyår, kanske dessutom någon veckas ledigt på vårvintern. 

Perioden juni-augusti betraktar jag som något slags tid för egen återhämtning, oavsett om jag är i ledighet eller i jobb. Ibland går även verksamheter in i något slags viloläge över somrarna. Halva bemanningen är ledig, den halva som jobbar riktar in sig på att hålla verksamheten flytande över semestern och överleva. 

Faktiskt kan jag uppleva att även klienter som med rutin och erfarenhet av lång kontakt med socialtjänsten också tar semester, från socialtjänsten. Alla behöver vila.

Utifrån den här betraktelsen faller det sig också naturligt att sammanfatta det gångna arbetsåret nu när ytterligare en sommarsemesterperiod i mitt yrkesliv närmar sig.

Utifrån idén att det viktigaste är det som kommer först skrev jag ned det som poppade upp i tanken när jag satte mig för att skriva om mina erfarenheter och upplevelser sedan förra sommaren. Jag gör bokslut över ännu ett arbetsår som passerat.

Mottagande

Mottagandet har varit bra hos de socialtjänster jag har anlänt till som socionomkonsult. Såklart så har det varit ansträngda situationer hos dem, hög arbetsbelastning och stress är vardagen. Det är väl en av orsakerna att de stärker upp med socionomkonsulter. 

Men samtidigt så är stressnivån där jag haft uppdrag inget som jag har behövt fokusera på, lägga någon energi på. 

Jag noterar att det alltid har varit ett trevliga människor, bra stämning. På så sätt har jag haft turen på min sida, har hamnat på bra ställen. 

En del socialtjänster har länge haft behov av socionomkonsulter för att få verksamheten att gå runt. Där har jag varit förundrad över att medarbetarna orkar vara så trevliga och välkomnande. Jag är ju en i raden av konsulter som passerar deras verksamhet. De visar inga tecken på att vara konsulttrötta, även fast de såklart helst skulle vilja ha fast anställda kollegor. Heder åt dem. 

Det har också vanligtvis fungerat smidigt med praktikaliteter när jag kommit på plats, såsom tillgång till dator, mobil, inloggningsuppgifter och annat administrativt som måste fungera. 

Jag gillar när jag direkt kan flytta in i det kontor jag ska ha under uppdraget, logga in i systemet, ta min ärendehög, börja ringa runt till de klienter jag blir socialsekreterare åt och boka första samtal. Är jag igång innan kl. 9 första dagen, då har uppdragsgivaren tagit emot mig på ett professionellt sätt. 

Konsultchefer

Det har fallit sig så att jag har jobbat åt samma bemanningsföretag det senaste året. Under den perioden har det blivit så att jag nu är inne på min fjärde konsultchef. Jag gissar att det är olika omständigheter som har gjort att det blivit så, utanför mig själv hoppas jag (hemska tanke annars).

Samarbetet med bemanningsföretaget har flutit bra enligt min bedömning. Såväl när vi har börjat prata och planera inför nästa uppdrag, som inför uppstart, genomförande och avslut av uppdrag.

Jag uppskattar enkelheten som har varit i dialogen med mina konsultchefer. Har jag en fråga så får jag svar, direkt eller efter att de kollat upp. När jag är på uppdrag, då får jag vara ifred och jobba på.

Det agerande jag mötts av från mina konsultchefer har gett mig känslan att de har jobbat för min situation, att jag är ett subjekt för dem, att de har fokus på mig. Min upplevelse är att samarbetet mellan konsultcheferna och mig har varit ett vinna-vinna-koncept, vi tjänar båda på det. 

Jag tycker om känslan av att min konsultchef och jag är ett team, att vi vill och jobbar mot samma sak.

Men det bästa med mina konsultchefer har varit deras proaktivitet. Villigheten att jobba offensivt. De har jobbat aktivt för att ro nästa uppdrag i land. Proaktiviteten ger dem fem stjärnor av fem möjliga.

Och för det kommande arbetsåret går min konsultchef och jag in i flera nya spännande möjligheter i vårt samarbete. Men om detta kanske det står något i nästa års sammanställning över det gångna arbetsåret.

Frilufsande

1 – Min hustru Sjuksköterskan framför mig på långfärdsskridskor en ledig helg under uppdrag, 40 minuters bilresa från uppdragsorten.

Det är så här. Min hustru, Sjuksköterskan, och jag klev över i konsulttillvaron samtidigt. Vår ambition är att äventyra oss igenom Sveriges natur tillsammans under våra konsultuppdrag. Ibland har vi hamnat på olika ställen. Men så otroligt kul det är när vi lyckats få komma på samma ort, uppleva den och dess omgivningar tillsammans.

Jag har haft fantastiska friluftsupplevelser tillsammans med Sjuksköterskan under året. 

Kvällar och helger har fyllts med aktiviteter när vi legat borta på uppdrag. Att kunna utöva friluftsliv som passar oss var en huvudsaklig orsak att vi började resa runt i Sverige som socialarbetar-/sjuksköterskenomader. Att kunna uppleva Sveriges natur genom jobbande. Det är rikedom.

Fast jag ska erkänna att oavsett att jag älskar de natur- och friluftsupplevelser jag fått genom att arbeta som socialarbetarnomad så har jag dessutom på riktigt börjat gilla de möjligheter jag har till kvalificerat socialt arbete som konsult. Som jag känner i nuläget ligger det långt fram i horisonten innan jag kan tänka mig en fast anställning. Jag tror att Sjuksköterskan är av samma uppfattning.

Ett skrap på ytan av upplevelser vi har haft – Norrsken så mycket att man till slut inte reagerar, utomhusmåltider som lagats under himmel eller tarp, tältnätter intill den parkerade bilen eller längs sjöstränder, långfärdsskridskor på is så genomskinlig att du inte kan skönja den (isen är så klart att du tror att det enbart är flytande vatten mellan dig och botten, på heders, jag överdriver inte, jag lovar), toppturer, turskidor, vandring, fiske, snöskovandring, telemark, kajakturer.

Ren och skär glädje i fantastiska miljöer i vårt avlånga land. Vilken energi det gett oss när vi kunnat dagtura kring våra uppdragsorter och frossa i dessa möjligheter.

Självständighet

Det ligger i min personlighet att jag vill ha friheten att sköta mitt jobb självständigt. 

Tittar jag bakåt i mitt yrkesliv har jag ofta sökt mig till roller, funktioner där jag förväntats sköta mig själv, ha och ta eget ansvar i jobbet och leverera. 

Mina uppdrag som socionomkonsult har präglats av detta. Jag har kunnat, och har tillåtits, jobba självständigt med de ärenden jag ansvarat för. Tillsammans med mina klienter har jag kunnat forma hur arbetet i ärendena jag tilldelats genomförs. Från första kontakten med klienten till dess vi har vårt avslutande samtal.

Den här friheten som jag upplever att jag haft har inneburit att jag har kunnat bedriva socialt arbete på ett sätt som jag tror på. Och då har det varit kul att jobba.

Självklart har mina närmsta chefer där jag haft uppdrag haft koll på mig när jag varit ny för dem, vilket jag finner ytterst rimligt och ansvarstagande från deras sida. Men den initiala kontrollen har de snart släppt när de blivit trygg med vad jag står för och vad jag levererar.

Ytterligare en dimension på den frihet som jag anser mig haft är att jag har haft friheten att ta på mig mycket jobb, styra min arbetstid såväl till omfattningen som hur jag förlägger den. När jag ligger borta på konsultuppdrag har jag inget emot att jobba långa dagar. 

Jag tänker att den frihet jag haft att sköta mitt jobb självständigt där jag jobbat samtidigt har inneburit avlastning för chefer och medarbetare på plats hos den anlitande socialtjänsten. 

Vinna-vinna för både dem och mig.

Walk a mile in my shoes – Människors berättelser

Jag har haft förmånen att lyssna till så många klienters berättelser om deras liv. Det har varit personer i olika åldrar, allt från 8–9 år upp till 50–60 års åldern.

Samtal där jag inte haft någon annan agenda än att lyssna och få personens berättelse har varit de bästa samtalen. De samtal där jag inte haft några fantasier om personen utan lyckats lyssna på det personen berättat, vara genuint och äkta intresserad, ställa positivt nyfikna följdfrågor utifrån det jag fått höra. Och att jag har den tid som behövs för att lyssna klart på berättelsen, att berättelsen får ta den tid den tar.

Det har varit många fina livsberättelser som omfamnat flera generationer bakåt i personernas liv som jag har fått berättade för mig. Uppväxter med mamma, pappa, syskon, mor-/farföräldrar och släkt som mest liknat Astrid Lindgrens berättelse om barnen i bullerbyn. Uppväxter som är sådana som skapar lyckliga minnen och bra vuxna personer, även om de för stunden har fått ett tjälskott i vägen på sin livsresa.

Jag har även fått lyssna på livsberättelser som handlat om tuffa och tragiska uppväxter. Där vuxna gråtit när de berättat om sin barndom för mig. I de samtal som kännetecknades av dessa mer sorgliga teman var det ofta tårfyllt vid varje samtal men där gråten avtog allteftersom våra träffar fortskred. Vid samtalen kring de ledsna livsberättelserna var det även vanligt att jag fick veta att jag var den första som fått höra om uppväxten. Orsaken till tystnaden om sin uppväxt var vanligtvis att man skämdes över den, fast man då var ett barn och ett offer i en situation man som barn inte rådde över. 

Dessa samtal var väldigt känslofyllda. Många berättade att de inför samtalen var rädda för att de visste att det de skulle berätta gjorde så ont inom dem. Samtidigt hade de bestämt sig för att ta tjuren vid hornen och tordas berätta sin berättelse, de hade bestämt sig för att utmana sin själsliga smärta. När berättelsen var färdigberättad slutade det alltid på samma sätt. Bördan personen burit hela sitt liv på, när vi var klara med varandra så var den alltid lättare än vad den var innan våra samtal.

Sedan minns jag också de personer som fick aha-upplevelser när de kände igen sina egenskaper och egenheter som vuxna föräldrar i sina nuvarande familjer från egenskaper och egenheter som funnits i deras egen uppväxtfamilj med deras mamma och pappa eller hos sin mor-/farföräldrars familjer där mamma och pappa växte upp. Hur beteenden, värderingar, gränser och livsregler gått i arv, i generationer. Vissa egenskaper och egenheter var önskvärda och man var stolt över och glad att få insikten att det inte var en slump att man var som man var utan att man var som den älskade morfarn eller farmorn. Andra egenskaper och egenheter var sådana som man aldrig varit nöjd med att man haft men som man nu såg med andra ögon då man förstod varifrån de kom. Ibland underlättade den insikten även för personer att göra den förändring man önskade och som var nödvändig.

Att gå in förutsättningslöst i ett samtal, det vill säga utan idéer vad som ska komma ut ur samtalet, är något som jag tycker om. Jag har så ofta fått så mycket mer kunskap och förståelse om mina klienters livssituation vid sådana samtal än vad som sker när jag har agendor med samtalen. Det är rätt vanligt att dessa samtal, när jag lyckas lyssna på riktigt på klienten, ger mig information som ändrar hela mitt tankemönster och min uppfattning i ärendet, och även ger mig idéer hur jag kan jobba vidare för att ge bra hjälp.

“Walk a mile in my shoes” – När jag lyssnat på en livsberättelse och den ger mig en upplevelse där den person som berättat den för mig förändras inför mina ögon, jag ser på personen på ett helt annat sätt. Då viskar jag ofta detta engelska talesätt tyst för mig själv i mina tankar, ”Walk a mile in my shoes”. Inom socialtjänsten ska vi vara försiktiga med att döma människor, istället ska vi vara väldigt duktiga på att på riktigt lyssna på de berättelser som människor vi möter försöker få möjlighet att berätta för oss.

Restaurangbesök

2 – Middag hos en fantastisk restaurang med lugn intim miljö, maten otrolig men personalens service var det som gjorde att upplevelsen lyfte.

Det går inte att komma ifrån att socionom-/sjuksköterskekonsultandet, oavsett hur mycket Sjuksköterskan och jag trivs med det livet, innebär ett flackande liv, en rotlöshet som har en viss tyngd i den negativa vågskålen. För att balansera den vågskålen har vi bestämt oss för att fylla vår vistelse på olika platser i Sverige med aktiviteter och upplevelser av allehanda slag, att inte bara jobba. Inte enbart friluftsliv, utan att uppleva det orterna har att erbjuda. Vi belönar vårt val av att nomadisera inom våra respektive yrken med att göra saker på de orter där vi jobbar och ge oss själv fina upplevelser. 

En av de upplevelser vi regelbundet gett oss själva är restaurangbesök där vi jobbar. Äta goda middagar på kvalitativa restauranger. 

Och då är det också så att resan till och från uppdragen är en möjlighet att ge oss själva en god måltid när vi passerar en intressant restaurang.

Fast jag måste erkänna att vi lyckas inte alltid hitta rätt i valet av restaurang. I början av september -23 på hemresa från ett avslutat uppdrag stannade vi till på det som verkade vara ett spännande restaurangval. Och spännande blev det, men på ett så annorlunda sätt som ett restaurangbesök kan bli utan att man kommer därifrån matförgiftad. Vi lyckades välja en restaurang som sannolikt är en av de sämsta i Sverige. Grädden på moset var när vi tog glass och kaffe till efterrätt där servitören inte kunde sköta kaffebryggaren (det var nog första gången den startades) så kaffet smakade därefter och glassen var så seg att det kändes som man tuggade på gummikulor. Fast nu efteråt är just det restaurangbesöket ett av de som vi kommer ihåg mest, i alla fall det som vi skrattar mest åt. Fast den här restaurangen är verkligen ett unikt undantag.   

Det har blivit många restaurangbesök hittills, och fler kommer det att bli. Oj vad många bra restauranger det finns i olika delar av det här landet, där det serveras så oerhört god mat. 

Just restaurangbesöken, tillsammans med frilufsandet, är något som livet som socialarbetar-/sjuksköterskenomader gett oss möjlighet till, på ett sätt som aldrig var möjligt som fast anställd.

Barn-föräldrar-skola-jag

Oavsett orsak att jag kommer i kontakt med barnfamiljer så finns det ett område jag alltid checkar av – Hur har barnet det i skolan.

Har barnet det bra i skolan, är barnet juste bemött. Är barnet själv juste i skolan mot andra. Är det kul i skolan, har barnet vänner, är barnet mobbat, mobbar barnet andra. Finns det vuxna som barnet litar på i skolan och kan vända sig till om det är något. Och den viktigaste kollen av alla, är samarbetsrelationen mellan föräldrar och skola bra, eller är de oense och har negativa uppfattningar om varandra. 

Orsaken att jag gör den här kollen är min erfarenhet att majoriteten av de familjer jag under åren kommit i kontakt med har barn som inte har det bra i skolan. Det är så vanligt att det är på det sättet så att när jag kommer i kontakt med familjer som säger att barnen har det bra i skolan blir jag positivt överraskad och förvånad. Jag önskar att det vore tvärtom. Dessutom är det även vanligt i de familjer jag möter att föräldrarna inte upplever samarbetet mellan skolan och dem som fungerande. 

Ofta slutar den här checken med att jag på föräldrarnas uppdrag kontaktar skolan och initierar skolmöten mellan barnet, föräldrarna, skolan och jag med målet om en fungerande skolsituation för barnet.

Det har blivit ett antal nätverksarbeten av den här sorten, skolmöten mellan barn-föräldrar-skola-jag, det senaste året. Jag gissar att det kommer fortsätta på samma sätt.

Relationen mellan föräldrar och skola är ofta avvaktande och försiktig under de första mötena. Ibland har jag kunnat ana en underliggande aggression/rädsla hos föräldrar, men även hos skolan. Efter 2–3 möten brukar den initiala försiktigheten ge med sig och så växer dialogen fram, det blir kreativa möten och en konstruktiv process för barnets skolsituation. 

Min uppfattning om dessa samarbeten är att det på riktigt är kul nätverksarbeten att vara delaktig i. Det blir positiva, konstruktiva möten, och de bär vanligen frukt på ett bra sätt för barnen.

Sedan tycker jag att socialtjänstens medarbetare, inklusive mig själv, har oerhört mycket positivt att bidra till vad gäller att stötta skolan och föräldrar att skapa en bärande samarbetsrelation och få till samtal där man verkligen möts i dialog för barnens skolgång. Där är vi inom socialtjänstenen riktigt vass i vår kompetens, besitter en stor skicklighet att få till dialog och samarbeten som är konstruktiva, att med respekt samtala om det som andra kan uppleva känsligt.

Jag vill vara tydlig i hur jag tänker kring bristande samarbete elev-föräldrar-skola. Detta problem är ingens fel, varken barnets, föräldrarnas eller skolans. De hamnar alla i en dysfunktionell process som kan liknas vid ett självspelande piano. När väl processen börjat så lever den ett eget liv. Desto längre samarbetsproblemen får finnas desto större blir de, och samarbetsproblemen växer även i komplexitet. Är man i processen så måste det sannolikt komma någon utifrån för att hjälpa de som är i den, någon som står utanför och utifrån kan betrakta det som pågår. Att tänka så här kring samarbetsproblem föräldrar-skola är ickedömande, det är ingens fel. Det här tror jag är bidragande orsaker till att samarbeten barn-föräldrar-skola-jag där jag blivit delaktig genom föräldrarnas uppdrag har fungerat, jag står utanför och förhåller mig ickedömande.

Avsluta uppdrag

Jag ska vara helt ärlig. Det är en helt fantastisk känsla att avsluta ett uppdrag.

Det ögonblick som sista dagen på ett uppdrag är över, stunden då jag säger hej då till de personer som varit mina tillfälliga kollegor, då jag sätter mig i bilen och börjar resan hemåt. Då när jag lämnar den ort jag jobbat i bakom ryggen och ser den försvinna i backspeglarna. Känslan jag har då, den måste upplevas, den kan inte förklaras.

Att avsluta ett uppdrag, det är att ha fullföljt något. Jag har gjort något klart. Den känslan har jag inte upplevt på samma sätt som fast anställd. Som fast anställd inom socialtjänst gör man inte något klart på samma sätt. Som fast anställd blir det på något sätt oändliga processer i en oändlig rad. Som fast anställd måste jag vara skicklig i att upptäcka och njuta av de små framstegen. Som fast anställd måste man vara mästare i att upptäcka myrstegen till framgång som kan skönjas i arbetet. 

Som konsult är det på ett annat sätt. Och jag njuter av det. 

Ett par till tre gånger per år har jag genomfört ett uppdrag. Varje gång njuter jag. 

Och varje avslutat uppdrag innebär ett tillfälle tillsammans med min hustru Sjuksköterskan att fira med en god middag på en trevlig restaurang som avslut på den orten. 

Och ett restaurangbesök även på bilturen hem om tillfälle ges.

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult