Att stå stark i socialt arbete: En reflektion

Under 2023 började media rapportera om allvarliga kvalitetsbrister i myndighetsutövningen inom socialtjänsten hos ett par kommuner. Vilka kommuner det handlar om är inte det viktiga utan det är processerna i dessa kommuner som jag vill reflektera kring. Medias rapportering väckte mina funderingar över utsattheten i den situation som jag kan hamna i som socialsekreterare, oavsett jag är konsult eller fast anställd. Den utsatthet som min uppdragsgivare/arbetsgivare kan försätta mig i. Jag vill direkt vara tydlig att jag har inte har insyn i någon av dessa socialtjänster. Det jag bygger mina reflektioner på är den mediala rapporteringen jag följt.

Jag tänker att det som kommunerna själva uttryckt i media stämmer, det vill säga att det har funnits allvarliga brister i deras handläggning och myndighetsutövning. Jag är av uppfattningen att det inte bara är bra att socialtjänsten granskas utan socialtjänsten ska tåla att granskas för i slutänden gör det att verksamheten blir bättre. Jag tycker samtidigt att det är rätt när bristande utfört socialt arbete ger konsekvenser för den/de som brustit så länge som konsekvenserna står i relation till bristerna.För att mina funderingar ska bli mer begripliga så vill jag kort redogöra för det jag utläst av rapporteringen. Under 2023, sommaren eller sensommaren vill jag minnas, började medias rapportering om brister hos socialtjänsten i dessa kommuner. Det handlade om allvarliga brister i socialtjänstens handläggning av ärenden, handläggningsbristerna gällde LVU-ärenden. Enligt rapporteringen var bristerna såväl omfattande som att de pågått under lång tid. Kommunerna stängde av socialsekreterare från arbetet ganska snart efter att media börjat sin rapportering. I en kommun ska dessutom två socialsekreterare sägas upp från sina anställningar. Media har även berättat om en extern rapport som ena kommunen beställt där den rapporten pekade mot att felet för bristerna låg att finna hos även alla nivåer av chefstjänstemän i den kommunens socialtjänst.

Systemfel och ansvarsfördelning i socialtjänsten

Om det stämmer att bristerna är såväl omfattande som att de pågått under lång tid så beror bristerna enligt min kunskap på systemfel hos respektive verksamhet. Alternativet skulle vara om det sker en enstaka fel vilket kan exempelvis bero på enskild medarbetares handläggning vid något enstaka tillfälle (bristande kompetens, misstag eller något annat). Enstaka fel är svåra att förebygga, det handlar i stället om att upptäcka dem så snart det är möjligt för att korrigera felet samt hjälpa
medarbetaren att inte göra om det (alternativt hantera medarbetaren arbetsrättsligt om felet är tillräckligt grovt). Handlar det om systemfel som sker i verksamheten så är organisationens möjlighet att reagera och agera helt annan. Även vid systemfel så ska brister upptäckas och hanteras, självklart snarast möjligt. Men dessutom kan och ska denna sorts brister förebyggas så att de inte upprepas i framtiden. Systemfel har alla nivåer i verksamheten, framför allt chefsnivåerna, ett uttalat ansvar för
att upptäcka, åtgärda och förebygga.

Socialtjänsten har ju faktiskt till och med en förordning som handlar om just detta, SOSFS 2011:9 Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om ledningssystem för systematiskt kvalitetsarbete. När jag allteftersom följde den mediala rapporteringen från dessa kommuner så återkom samma
tanke till mig varje gång. Då det handlat om systemfel så kan det inte vara de enskilda socialsekreterarna som själva ska bära ansvaret för de upptäckta bristerna. Utan de aktuella kommunernas egna ord om bristerna som omfattande och att bristerna ska ha skett under lång tid innebär att ansvarsfördelningen för den bristande handläggning borde ligga på alla nivåer av tjänstemän, det vill säga hos såväl socialsekreterare som olika chefsnivåer. Den tanken hos mig fick senare under medias rapportering från den ena kommunen stöd med hänvisning till den externt utförda rapporten som nämnts ovan. Har man samtidigt i minnet att organiseringen av
beslutsfattande inom socialtjänst är hierarkiskt, särskilt vid handläggning av LVU, så ska handläggningsbristerna rimligtvis i en välorganiserad kompetent socialtjänst upptäckas på någon nivå innan beslutsförslag med tillhörande utredningar når beslutsfattande politiker. Jag vill till och med påstå att om verksamheten har kvalitet, bland annat att chefsnivåerna är bemannad med personal som har formell och praktisk kompetens att vara chefer för socialtjänstverksamhet, ska det inte vara
möjligt för socialsekreterare att få bristande beslutsunderlag genom beslutskedjan utan att bristerna på någon chefsnivå upptäcks och åtgärdas innan beslut fattas på fel grunder.

Min betraktelse av det som skett i dessa kommuner, förutsatt att det stämmer att det funnits systemfel (omfattande och över lång tid), är att arbetsgivarna har valt att göra sina socialsekreterare till syndabockar för brister i verksamheterna som personer på chefsnivå också är ansvariga för. Kanske till och med att chefsnivåerna har ett större ansvar för bristerna om jag tar den kvalitetsförordning som gäller för socialtjänsten med i bedömningen. Om jag utgår från att avstängning eller uppsägning
av socialsekreterare var relevanta åtgärder i förhållande till de brister som fanns i handläggningen, då är det min uppfattning att i dessa kommuner borde chefer i verksamheterna hanterats på samma sätt. Om kommunerna hade gjort detta skulle jag förstå hanteringen, nu ger den mig en dålig smak i munnen då jag inte kan komma ifrån känslan av att dessa arbetsgivare har valt att offra enskilda socialsekreterare för att klara sig själva. Jag reser omkring som socialsekreterare på konsultuppdrag med fokus på handläggning av ärenden inom området barn och familj. Jag upplever själv att de närmaste chefer jag haft på de orter jag jobbat varit bra att samarbeta med. Jag har haft en bra känsla på de platser jag jobbat. Samtidigt så tänker jag att om det bränner till, om det av någon orsak blir negativ medial uppmärksamhet i ärenden jag handlägger så kan det gå väldigt fort och så står jag där själv, utlämnad. Under mina konsultuppdrag åt olika kommuner har jag handlagt en del barnavårdsärenden som jag bedömt vara extra komplexa av olika orsaker, ofta har det gällt familjer som har haft tidigare och lång kontakt med socialtjänsten. Min upplevelse är att det har funnits återkommande teman kring dessa familjer såsom dålig/bråkig samarbetsrelation mellan familj och socialtjänst, misstro mot/dåliga erfarenheter av socialtjänsten, ibland har det också funnits misstro mot familjen från socialtjänsten samt att familjen och socialtjänsten har varit trötta på varandra.

Nu när jag funderar kring vad som sker i de kommuner där socialsekreterare enligt mitt antagande offras för det som egentligen är systemfel i verksamheterna så börjar jag samtidigt att fundera kring ärenden jag handlagt som konsult där det skulle kunna uppstå liknande processer. Min reflektion gällande de komplexa ärendena jag handlagt som konsult är att ett återkommande mönster som finns i dem är brister i relationen mellan familjer och socialtjänst som tar sig olika uttryck. På ett eller annat sätt är relationen mellan familjerna och socialtjänsten så dålig att det har blivit svårt att fullgöra socialtjänstens uppdrag på ett konstruktivt sätt, såväl för familjens som för socialtjänstens skull. Den
situation som uppstått i samarbetet mellan familj och socialtjänst handlar egentligen inte om familjernas komplexa livssituation, vilket skulle vara till nytta för familjerna och samtidigt innebära att socialtjänsten fullgör sin uppgift.

Att vara ansvarsfull och proaktiv

Om jag då ska försöka i skrift formulera hur jag, som socionomkonsult, försöker agerar för att minimera risken att hamna i fokus för kritik när jag handlägger komplexa ärenden i familjer, där jag dessutom ofta kommit sent in i processen i familjens kontakt med socialtjänsten, är det några saker jag strävar efter och som jag vill lyfta fram:

• Notering i klientjournalen av det datum jag tar över ett pågående ärende – I pågåendeärenden gör jag en journalanteckning på aktuellt datum att jag tagit över ärendet, oavsett att det knappas in byte av handläggare i journalsystemet. Det ska längre fram i tiden inte finnas någon tvekan om från vilket datum jag kan betraktas som ansvarig för ärendet.
• Rättssäker handläggning – Jag sätter mig in i den tidigare handläggningen om jag tar över familjens ärende i ett pågående ärende. Finns det enligt vad jag kan bedöma brister i den tidigare handläggning gör jag avvikelserapport och/eller Lex Sara-rapport. Detta gör jag i samråd med mina chefer i verksamheten. Och jag informerar familjen om att detta görs. Förutom att lagstiftningen säger att detta ska ske, rätt ska vara rätt, så finns det för mig ytterligare en viktig orsak till att göra detta. Det blir lättare att börja bygga en bra samarbetsrelation med familjen om jag tillämpar lagstiftningen mot även den egna verksamheten när den har brustit (oavsett att jag är konsult i verksamheten så är jag för klienten lika med verksamheten så länge familjen har kontakt med mig).
• Bygga en fungerande samarbetsrelation med familjen – Jag lägger stor vikt vid att få till samtal med familjerna som är verklig dialog. Att familjerna ska få uttrycka sin uppfattning och det som är viktigt för dem samt känna sig lyssnade på. Samtidigt som samtalet handlar om det som är relevant för mig i min roll.
• Dokumentation av mitt arbete – Dokumentationen ska självfallet alltid vara god, men i mer enkla ärenden så strävar jag efter att dokumentationen ska vara tillräcklig god, inte mer. Jag vill inte lägga mer tid på dokumentation än nödvändigt, utan i stället använda tiden till samtal med familjerna. I de ärenden som jag bedömer vara av den mer komplexa sorten så sköter jag dokumentationen långt utöver att vara tillräckligt god. I dessa ärenden försöker jag lämna väldigt lite tolkningsutrymme åt framtiden över vad jag gjort i ärendet. Jag försöker undvika tolkningsutrymme av vad jag gjort, vilka bedömningar jag gjort och varför, utan detta ska framgå tydligt av min dokumentation.
• Godkännande av minnesanteckningar från samtal – Ytterligare en enkel åtgärd, som kräver viss extra tid, är att jag i känsligare ärenden skickar mina minnesanteckningar från samtal jag genomfört till dem jag haft samtal med i skrift för godkännande. Det är ett sätt att förebygga diskussioner längre fram i ärendets handläggning om vad som egentligen sades eller inte vid de samtal jag haft.

Peter Berglund
Resande som socionomkonsult